You are currently browsing the tag archive for the ‘John Hughes’ tag.

I likhet med stora delar av den inloggade världen är artonåringen Wade Watts besatt av att vinna tävlingen som startades av James Halliday, grundare av den avancerade VR-simuleringen OASIS. Priset är inget mindre än positionen som Hallidays arvtagare och tävlingen består i ett antal utmaningar eller ”easter eggs” som Halliday gömde i sin värld innan han avled. Nu har det hunnit gå fem år sedan Halliday släppte på förlåten och ännu har ingen lyckats lösa ens den första gåtan.

Trots att namnet på regissörsstolen lydde ”Steven Spielberg” var filmen Ready Player One ingen större hit för min del. Den var dock tillräckligt fantasifull för att jag skulle bli nyfiken på förlagan, vilken dessutom tycktes ha fått lysande omdömen. Om inte annat skulle det bli intressant att se hur författaren Ernest Cline löst kaskadspyorna av popkulturreferenser, särskilt till ett sedan länge förgånget 1980-tal.

Just 80-talsrunkandet var ett av problemen jag hade med filmatiseringen. Så här i backspegeln är det inte ett dugg konstigt att Ready Player One passade perfekt i en nutid som redan kapitulerat inför produkter som Stranger Things, It och Summer of ’84. Boken levererar åtminstone en förklaring till besattheten kring just detta årtionde – Halliday byggde hela tävlingen kring allt det han själv älskat som barn och tonåring. Så för att ha en chans att hitta påskäggen och lösa gåtorna krävs alltså att deltagarna inte bara studerar Hallidays liv in i minsta detalj, utan också fördjupar sig i hans intressen (narcissistic, much?).

Som den besatte spelare Wade är, tar det inte många sidor innan läsaren därför får sig en uppräkning som heter duga av vad denne unge man pysslat med under hela sin tonårstid. Han har inte bara läst in sig på exempelvis Stephen King eller Orson Scott Cards hela bibliografier eller närstuderat John Hughes filmografi under tre månader utan också sett Monty Python and the Holy Grail 157 gånger, lyssnat på ”all” musik som producerades under 80-talet samt spelat igenom vartenda TV-spel som någonsin nämnts i samband med Halliday.

Just den här uppräkningen sätter faktiskt fingret på mitt största problem med Ready Player One i bokform. Den känns helt enkelt barnslig och…tja, simpel. Ok för att huvudpersonen ska vara 18 bast men han låter och beter sig mer som en fjortis. Bara det i sig behöver förstås inte göra en bok barnslig men problemet är att hela Clines framställning beter sig som sin huvudperson.

Visst kan det vara roligt med nostalgireferenser till tidsresande Delorians och obemärkta Dungeons & Dragons-äventyr men Ready Player One grottar ned sig allt för djupt i det träsket. Den ger intryck av en sönderläst fanboy som inte anstränger sig särskilt mycket för att inkludera de som händelsevis kanske inte är riktigt lika fixerade vid samma intressen. Å andra sidan: samtidigt som det förekommer hänvisningar till buggar i enskilda arkadspel, producerade under ett visst år, anges namnet på Sean Connerys rollfigur som en ”obskyr” Highlander-referens.

Boken gör det generellt sett också för lätt för sig i väldigt många avseenden. När allt synes förlorat dyker det upp ett deus ex machina-moment i form av något som de facto är så nära en deus man kan komma i OASIS. När det handlar om Wades olika förberedelser står det till exempel inte sällan att han ”memorized” det ena eller det andra. Men som vi alla vet tenderar dylika övningar att kräva tid. Även om Wade skulle vara något slags minnesgeni finns det inte en chans att han skulle hinna med att klämma i sig alla de fakta som är så enkla att skriva om hur han lägger på minnet. VSB: uppräkningen ovan (vilken alltså bara var ett fåtal exempel på allt det som han påstår sig ha pluggat in).

Wade inser också en bit in i boken att hans fysiska hälsa är under all kritik. Efter sex månader av vettigt käk och daglig träning är han i ”near perfect health”. Kalla mig gärna avundsjuk men jag skulle faktiskt tippa att det tar lite längre tid än så att åtgärda arton år av stillasittande och skräpmat.

Filmmanuset har gjort historien betydligt mer actionbetonad och dramatisk samt gett Wades cyber crush Art3mis lite mer att göra. Inte för att hon på något sätt är en damasel in distress i Clines version men även här slår det barnsliga igenom – Wade är på alla sätt och vis huvudpersonen i sin egen berättelse. Vad övriga inblandade pysslar med får vi inte veta särskilt mycket om.

Jag gillar Clines världsbygge OASIS och har full förståelse för att han inte kunde motstå frestelsen att göra sig till en James Halliday. Det vill säga fylla sin skapelse med allt det han själv älskar och omhuldar. Men ett par roliga idéer räcker inte när berättandet är så pass undermåligt. Jag skulle vilja påstå att jag läst flera ungdomsböcker som varit betydligt flinkare i både språk, konflikter och framställning än Ready Player One.

Välkommen till OASIS, en virtual reality-miljö där större delen av världens befolkning lever sina dagliga liv (i alla fall den del av världen som är uppkopplad och det tycks vara den enda som räknas). OASIS är förförisk, attraherar användarna med allt de kan göra där och sedan får dem att stanna tack vare behovet att få bli någon annan än sitt vanliga, trista jag.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Häftigt drag i plugget

Höst och starten på ett nytt läsår på Ridgemont High, någonstans i Kalifornien. Första året för vissa, sista året för andra. Stacy är en ”freshman” och rekommenderas av betydligt mer erfarna kompisen Linda (hon är ju praktiskt taget förlovad) att passa på att ha lite kul, helst med äldre killar. ”It’s just sex!” Stacys äldre bror Bradley ser fram emot sitt sista high school-år, han har bara sex avbetalningar kvar på sin babyblå amerikanare och funderar till och med på att göra slut med flickvännen Lisa så att han kan vara singel och fågelfri under vad som borde kunna bli det bästa året i hans liv.

Läs hela inlägget här »

Vi var tre bloggare som förenades i gemensam kärlek för high school-filmen Heathers. Men tre kärleksförklaringar på raken är kanske inte så spännande, därför gjorde vi ytterligare två djupdykningar i den gode herr Slaters karriär: Pump Up the Volume och True Romance. Filmer att värma sig vid när Alone In the Dark blåser snålt kring knuten.

Läs hela inlägget här »

Alec och Leslie är det perfekt paret med lägenhet, giftasfunderingar och ordentliga jobb. Jules är den vilda partytjejen som har problem med att hantera både alkoholen och kokainet. Kirby är servitören/advokaten som hyser en hopplös, på-gränsen-till-stalker, kärlek till Dale. Wendy är den ordentliga pappas flicka som försöker förändra världen som socialarbetare. Kevin är journalisten som ständigt väntar på det stora genombrottet. Och så Billy som är så rebellisk med ett örhänge och sin saxofon.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
Neil Gaiman, Anansi Boys

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg