The Fall Guy (2024)

En gång hade Colt Seavers, stuntman, världen för sina fötter. Men en allvarlig ryggskada och 18 månader senare hankar han sig fram i ett jobb där hans kollegor för det mesta verkar vara överåriga mexikaner. Tills den dag det förflutna, i form av producenten Gail, ringer och uppmanar Colt att ta sig i kragen. Om inte för sin egen skull så för ex:et Jody.

Hon har nämligen fått regissörschansen hon alltid väntat på i form av sci-fi-romans-opera-eposet Metalstorm, en hämningslös historia om uppror, motstånd samt den omöjliga relationen mellan en rymdcowboy och en utomjordisk prinsessa. Huvudrollen ska spelas av superstjärnan Tom Ryder, samma superstjärna som Colt var stuntman för innan olyckan.

Tom Ryder är emellertid en opålitlig jävel och har än en gång försvunnit, sannolikt hög som en flugsvampsmumsande björn. Om Colt inte vill att Jodys stora chans ska gå om intet måste han hjälpa till att lokalisera Tom innan bolaget får nys om det hela och drar sig ur.

En film tillägnad filmbranschens osjungna hjältar. Det finns för all del ganska många yrkesgrupper man skulle kunna tänka sig vara värda det epitetet, men visst synes stuntpersonerna vara extra osynliggjorda? Det finns, föga förvånande, en hel del filmer som beskriver manusförfattarnas vedermödor. Det delas ut Oscarsstayetter för såväl klippning som foto. Det finns dock de som vägrat knyta näven i fickan och istället tänkt ”själv är bäste dräng”. Exempelvis stuntmannen och -koordinatorn David Leitch, som tillsammans med kompanjonen Chad Stahelski fortsatt att leverera balls-to-the-walls-action i rollerna som producenter och regissörer.

Ingen torde väl ha missat att The Fall Guy är långfilmsversionen av TV-serien från 80-talet med samma namn och Lee Majors i huvudrollen. Nackdelen med titeln (om man nu skulle vara obekant med seriens innehåll) är att den avslöjar en del av händelseutvecklingen. Alternativt att Leitch och manusförfattaren Drew Pearce suger väl länge på den karamellen, som om det vore en överraskning att allt inte är så enkelt som det först verkar när Colt dyker upp på inspelningen till Metalstorm.

När det gäller själva mysteriet ska sägas. För relationen mellan Colt och Jody är så klart allt annat än enkel eftersom han hoppade av den i samband med sin olycka. Inte minst i det perspektivet var det klokt att rekrytera två så pass duktiga skådisar som Emily Blunt och Ryan Gosling i rollerna som Jody och Colt. De två klarar av att skapa en dynamik och ett kamratskap som i alla fall är sympatisk, om än inte direkt psykologiskt trovärdigt (men detta är ju inte heller den sortens film som siktar på särskilt mycket trovärdighet oavsett vad det gäller).

Överhuvudtaget bjuder The Fall Guy på väldigt få överraskningar. Detta är en film som i förväg övertydligt signalerar såväl humor och referenser, som händelseutveckling, lika omsorgsfullt som en körskoleelev på uppkörningen. Här är nästan varje minut ett tjechovskt förebådande till den nästa. Samtidigt genomför den färgläggningen av sina numrerade fält med stor noggrannhet och en viss finess, så jag klagar inte. Där jag möjligtvis har invändningar handlar om Leitch förtjusning i övertydligt användande av musik.

Direkt efter titten var jag så pass nöjd över underhållningsvärdet att jag var inne på ett högre betyg. Men föga förvånande har The Fall Guy redan försvunnit så pass mycket ur både huvud och kropp att en stabil trea känns som det mest rimliga betyget.