Bad Hair (2020)

Los Angeles 1989. Det har börjat gå upp för underhållningsbranschen att det finns dåligt utnyttjade publikresurser. Därför äger produktionsbolaget RMV musikkanalen Culture, specifikt riktad mot en svart publik. Men inom vissa, strikta ramar förstås. Och de ramarna är på väg att bli ännu striktare.

En dag seglar RMV-chefen Grant Madison in och försöker get down with the VJ-people genom att berätta hur han “spent a summer at the Apollo”. Men vad han egentligen vill säga är att Culture ska bli Cult – smartare, snyggare, effektivare och mer marknadsinriktat. Den gamla redaktionen, där det i alla fall fanns ett visst utrymme för en palett av svart kultur, ska nu vallas in under föredetta supermodellen Zoras ledning.

Vilket innebär att Anna Bledsoe nu sitter ännu risigare till än förut. Hon har förgäves försökt att klättra på Culture eller hitta andra jobb, försök som alltid fallerat (“We’re looking for more ‘rock’ than ‘urban’”). Nu ser det ut som om hon riskerar att till och med förlora det jobb hon hade på Culture, samtidigt som hennes äcklige värd hotar med en rejäl hyreshöjning.

I ren desperation pitchar Anna en idé om en live-sänd musikvideotopplista, vilken faller i god jord. Hon får till och med ett halvt löfte om en biträdande producentroll. Men då måste hon få ordning på sitt utseende. Närmare bestämt sitt hår, eftersom Anna fram tills nu inte haft vare sig rakpermanent eller löshår. Och på nya, coola Cult duger det inte med en afro. Hon lyckas få en tid på hippa, svindyra salongen Virgie’s, vars hand med löshår närmar sig det magiska…

Om man inte tidigare funderat särskilt mycket kring amerikansk svart hårkultur kom det 2009 en dokumentär, producerad av bland andra Chris Rock, som gjorde en djupdykning i ämnet. Det känns som en lågoddsare att titeln på dagens film, Bad Hair, vill kontrastera sig mot bland annat den dokumentären, som hade titeln Good Hair.

I Bad Hair har regissören och manusförfattaren Justin Simien, tidigare känd för dramakomedin Dear White People, tagit fasta på problematiken kring svarta kvinnors hårvård och sprungit vidare med idén samtidigt som han plockat in ytterligare godsaker för att göra historien matigare. Dels myter, legender och vidskepelse kring hår i största allmänhet, dels black studies och slave lore, dels klassikern Little Shop of Horrors.

Det är inte lätt att göra en genuint läskig skräckfilm som bygger på ett besatt hår. I Bad Hair har Simien därför tagit skeden i vacker hand och lutat sig in över skräckkomedigenren. Jag tänker att en del i denna humor enbart ligger i det faktum att Bad Hair utspelas 1989. Och på en musikvideokanal, icke desto mindre. Filmen är ett ymnighetshorn av bjärta färger, glansigt pösiga skjortor, puffärmar, miniklänningar med höftvolanger och power suits. Populära artisten Sandras (spelad av Kelly Rowland) låt “I get it” (skriven av Simien själv!) påminner inte så lite om Paula Abduls “Opposites attract”.

I likhet med föregångaren Little Shop of Horrors (och många andra skräckkomedier) är Bad Hair mer rolig än läskig. Men jag tycker att det funkar bra med Simiens ambition att passa på att röra runt lite i områden som villkoren för Svart Kultur i ett Vitt Samhälle. Det blir en lagomt subtil spark åt begränsningarna som funnits (och sannolikt fortfarande finns idag) när Annas black studies-akademikerfamilj ändå innehåller mor och dotter med varsin rakpermanent. Att framhålla slave lore och förtryck från tidigare århundraden är en sak, att bryta sig loss från de samtida ramarna något helt annat.

I det här perspektivet tycker jag faktiskt att det är lite anmärkningsvärt att det pratas så mycket om Jordan Peele och så lite om Justin Simien. Men i och för sig, Simien slog ju inte igenom med en debut som Get Out. Bad Hair är dock helt klart värd en titt, vare sig du är ute efter en kommentar om villkoren för svart kultur anno 1989 eller bara vill ha en rejäl nostalgikick.

Pälsfaktor
Ok, så detta blev ju något av en kantboll, men hår som hår, tänker jag. Vare sig det bara sitter på huvudet eller över hela kroppen. Det är ju ändå bara keratin i grund och botten. Och jag tycker att Bad Hair passar väl in i temat utifrån att håret eller hårkulturen i sig verkligen står i centrum av filmen, samtidigt som det också i någon mening är filmens skurk.

Monster/Antagonist
Hugget som stucket om man ska räkna Det Onda Löshåret eller en systematisk rasism som fortfarande lever och frodas?

Specialeffekter
Funktionsdugliga, men det är ju något i konceptet som sådant (blodsugande hår) som gör att det inte blir otäckt. 

Bonus: Good Hair (2009)

Såklart jag var tvungen att se Good Hair efter Bad Hair och dokumentären fick ett otvetydigt mervärde av det. Inte minst för att orden “lighter, brighter” också syntes på baksidan av magasinet Creamy, som Anna läser medan hon väntar på Virgie’s (“Be lite. Be bright. Be you”).

Men utifrån det dokumentären berättar får också spelfilmen en ökad aktualitet. Här får man veta allt om giftiga relaxers och löshår för tusentals dollar (USA:s svarta befolkning ska stå för 80% av intäkterna på hårproduktsmarknaden). Vi känner igen besattheten av att ha “good hair”, alltså rakt och fylligt. Det är inte svårt att tänka sig att Simien fick idén till sin film från dokumentären.

Däremot kanske jag då kan tycka att han gör en del våld på historieskrivningen när han kopplar hårproblematiken till de svartas slaveri i USA eftersom Good Hair gör tydligt att den moderna ojämlikheten ser klart annorlunda ut.