Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

julietaJulieta har ägnat många år att skapa ett liv som hon kan leva med. Nu ser hon fram emot att lämna Madrid för Portugal tillsammans med Lorenzo. Men ett slumpartat möte med en gammal vän till hennes dotter raserar den sköra balansen och kastar in Julieta i något slags nervsammanbrott.

På en femöring vägrar hon flytta till Portugal. Hon lämnar dessutom sin tjusigt moderna lägenhet för en nedsliten dito i ett gammalt lägenhetshus där hon bott tidigare. Något förtär Julieta och på reaktionen vid det slumpartade mötet förstår vi att det hänger ihop med dottern Antía. Inför jungfruligt kritvita boksidor sätter sig Julieta ned för att berätta både för oss och Antía varför livet blev som det blev.

Pedro Almodóvar har knappast gjort någon hemlighet av att han gillar kvinnor med hemligheter (eller i koma) och i det avseendet är alltså Julieta en klassisk Almodóvar-figur. Filmen om hennes liv är dock en rätt nedtonad och (dare I say it…?) normal historia, berättad i flashbacks från den gamla lägenheten i form av en slags katharsiskt kombinerad personlig dagbok och bekännelse inför Antía.

Knasiga transvestiter och bisarrt slumpartade händelser som slutar i våldsamheter är puts väck. På plats finns som sagt istället Julieta som möter alla livets övergivanden med att stänga av, bli stum, istället för att iscensätta rasande känsloutbrott. Hon är nämligen en kvinna som gång på gång blir lämnad av de sina; mamman förvinner in i demens, pappan finner en ny kvinna, den älskade Xoan går till sjöss och slutligen, det svåraste av allt, dottern. Och det är denna sista förlust som blir så tung och outhärdlig att man får en känsla av att Julieta tvingat sig själv att under en lång tid stänga ute alla tankar och platser som på något sätt kan påminna om Antía.

Men samtidigt är det förstås inte Almodóvar om Julieta ändå inte skulle innehålla några små stråk av absurdism. Den här gången i form av Rossy de Palma (en annan Almodóvar-favorit med sin minst sagt karakteristiska näsa) som det bestämda hembiträdet Marian vilken med fast hand försöker styra andras liv när hon tycker att det behövs.

Så här två dagar och tolv filmer senare måste jag erkänna att det som framförallt stannat kvar hos mig från Julieta är den närmast överjordiska skönheten hos Adriana Ugarte (hon spelar Julieta modell yngre, medan Emma Suárez axlar den äldre kvinnan) och filmens alla mustiga färger. Redan förtexterna spelas upp mot en djupt blodröd bakgrund som visar sig vara Julietas klänningsliv. Sedan fortsätter det i samma stil med mörka medaljongtapeter, vita boksidor, chokladbruna tårtor och 80-talsblå strumpbyxor mot vinröda sammetstågsäten.

Förutom en film om ett liv fyllt med avsked och sorg skulle man kanske kunna säga att Julieta också är en film om resande. Vår huvudperson får i ett läge berätta om Odysseus som tackar nej till erbjudandet om alla tänkbara förlustelser till förmån för det oberäkneliga Äventyret. Almodóvar lämnar oss med en känsla av att Julieta nog gärna avstått från Äventyret till förmån för lite trygghet om det bara varit ett val hon fått möjlighet att göra. Tyvärr funkar ju inte livet så.

star_full 2star_full 2star_full 2

Malmo_Filmdagar_2016_crop_100

Julieta inledde Malmö filmdagar och här var alla filmspanarna på.
Fiffis filmtajm (postas på lördag)
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Annonser