Bakemono no Ko (2015)

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

alt. titel: Odjuret och hans lärling, The Boy and the Beast

Klart att den hemlöse pojken Ren är den perfekte lärlingen för den bufflige och tjurige odjursmästaren Kumatetsu. Strunt samma att Kumatetsu inte alls vill ha någon lärling och att Ren inte tycks vara särskilt intresserad av att skaffa sig någon mästare. Två övergivna individer som var och en på sitt håll intalat sig att ensamhet är styrka för att kunna överleva.

Men hur det nu är måste Kumatetsu skaffa sig en lärling om han ska kunna ha en chans att konkurrera med den storslagne Iozen, vilken är utrustad med både horder av lärlingar och två lojala söner. Motvilligt inser Ren och Kumatetsu att de faktiskt kan dra nytta av varandra.

Några år senare är Ren en av de duktigaste krigarna i odjursstaden Jutengai, en status som därmed också boostat Kumatetsus mästarrykte. Men så påminns Ren om sitt mänskliga förflutna på Tokyos gator och det faktum att han faktiskt har en far i livet. Han blir vän med flickan Kaede och förstår att det förutom kämpaglädje också finns styrka i bokliga kunskaper. Hur ska Ren kunna välja mellan sina olika två liv? Mellan sina två olika fäder, en mänsklig och ett odjur?

Som synes en klassisk frågeställning och Odjuret och hans lärling förstärker också det temat med en litterär klassiker i form av Moby Dick. Förutom möjligheten att uppfatta styrka på flera olika sätt handlar denna sago-anime nämligen också om kontroll av sina inre demoner, att inte låta hat och motvilja helt ta över det egna jaget.

Odjuret… är som sagt primärt en sago-anime, inte bara för att den tilldrar sig i en parallell och fantastisk odjursvärld där alla utom Ren är någon form av djurmänniska, utan också för att det knappast går att ta fel på filmens olika pekpinnebudskap. De görs övertydliga genom både själva handlingen, interaktionen mellan Ren och han motvillige mästare och, för säkerhets skull, förklarande kommentarer från Kumatetsus två enda vänner, hjälpredan Tatara och den saktmodige munken Hyakushubo. Ambivalensen och osäkerheten som ofta finns i mer scifi-betonad anime som Metropolis saknas, lika så den hjärtskärande realismen hos exempelvis Eldflugornas grav.

Men för min del bjöd ändå Odjuret… på lite mer än en enkelspårig saga. Trots inslag av den typiska men ack så svårsmälta asiatiska farshumorn tyckte jag om hur filmen byggde upp odd couple-förhållandet mellan mästaren och hans lärling. Hur de egentligen var väldigt lika och därmed kunde sporra varandra till att skapa en helhet som var större än sina respektive ingående delar. De olika infallsvinklarna på styrka och lärande som inbegrep både fysisk och mental kontroll, både tyst och artikulerad kunskap (särskilt betonad i det faktum att Kumatetsu inte kan lära Ren det han själv kan eftersom han lärt sig det helt på egen hand).

Självklart finns det också godbitar att hämta i det visuella. Den smala gränden som utgör porten mellan Tokyo och Jutengai antar en slags drömsk kvalitet med skira blomster och tomögda hjortar som kontrasterar realismen i de båda städerna (hur realistisk en stad full med odjur och magi nu kan bli). Skillnaden mellan ett färgstarkt Jutengai och ett grått avvisande Tokyo (det faktum att historien utspelas i det extravagant påkostade Shibuyadistriktet gör inget för att minska den skillnaden, snarare tvärtom). Den närmast steampunkartade kombinationen i Jutengais ålderdomliga hantverkssamhälle tillsammans med nymodiga tingestar som glasögon och droppställningar. Tvekamperna mellan Kumatetsu och Iozen är både snyggt tecknade och koreograferade. Och så den avslutande mardrömslika svarta valen (Moby Dick, remember?) som glider fram under Tokyos gator som en giftig skugga.

Att växa upp är aldrig enkelt men har man en vargbjörnsliknande ledsagare går det absolut lättare, oavsett hur tjurig han må vara. ”Ensam” är sällan lika stark som ”Tillsammans”.

Filmen visades under Malmö filmdagar och då passade även Jojjenito på att se den.