Edith Nesbit är för den stora (svenska) allmänheten sannolikt inte någon särdeles välkänd författare men spelar en viktig roll i den brittiska barnbokskanon. Hon berättar ofta om en syskonskara som råkar ut för mer eller mindre fantastiska äventyr, inte sällan med en magisk anstrykning.

Tresure SeekersBåde The Story of the Treasure Seekers (1899) och The Railway Children (1905) är dock berättelser fast förankrad i någon slags realism, även om barnens äventyr inte blir mindre fantastiska för det. I bägge fallen handlar det om familjer med frånvarande föräldrar, en mor (död) och en far (fängslad), samt ett tidigare ekonomiskt välstånd som nu förbytts i relativ fattigdom (det finns bara pengar till en tjänare!).

Bristen på tillgångar tycks drabba de sex Bastable-barnen hårdast eftersom The Story… mest av allt handlar om hur de försöker gneta ihop pengar på ett eller annat sätt. Dock inte för att ge till sin bekymrade fader utan för att kunna köpa det livets nödtorft som tidigare varit standard – leksaker, böcker, kritor, ritpapper, nötter, torkad frukt och snask. Därav titeln, för att jobba ihop slantarna ligger inte för kidsen. Istället försöker de på olika sätt hitta gömda skatter genom att gräva upp trädgården eller slagruta sig fram till guld och silver.

Railway ChildrenKanske har 1900-talets pragmatism satt sig hårdare hos Roberta, Peter och Phyllis eftersom de mest försöker hanka sig fram på det familjen har att disponera för tillfället i The Railway Children. De tvingas dock flytta från det fina Londonhuset ut på landet, men till ett hus som händelsevis råkar ligga i närheten av både järnvägsspåret och en station och det är ingen hejd på alla spännande äventyr som uppstår i dess närhet.

Efter att ha lyssnat på bägge böckerna back-to-back inser jag att Nesbit väldigt ofta egentligen inte berättar en sammanhängande historia, utan snarare sätter upp en ram och sedan iscensätter flera små och rätt individuella historier inom den ramen. Det gäller både de här realistiska berättelserna och de med en tydligare magisk anstrykning.

Nesbit har emellertid en prosaisk stil och en underfundig humor som tilltalar mig. Såvitt jag har förstått var hon nyskapande med sina barnböcker eftersom de handlar om barn som beter sig barnsligt och som får bråka lite nu och då som syskon gör. Plus att det alltid framställs som mycket positivt med vuxna som också kan leka och låtsas på barnens villkor. Samtidigt ges det förstås också uttryck för tidstypiska åsikter om hur barn bör bete sig när de växer upp och skillnaderna mellan pojkar och flickor.

I The Story… har Nesbit dessutom lekt lite med framställningen eftersom hela boken berättas ur ett av barnens perspektiv. Berättaren säger först att hen inte ska avslöja vem av barnen som berättar historien om skattletandet men eftersom hen samtidigt allt som oftast försäger sig blir det snabbt uppenbart att det är äldste pojken Oswald som håller i pennan.

När jag läser de här böckerna inser jag också att det kanske inte så konstigt att vuxenvärlden någon gång mot mitten av 1900-talet fick börja gå ut med skarpa varningar till barn att inte följa med främlingar. För här lönar det sig nämligen i princip alltid att börja prata med främmande farbröder och berätta sina problem för dem eftersom de utan undantag visar sig vara både hjälpsamma och penningstinna.

För att ha dryga hundra år på nacken tycker jag att Nebits böcker både är underhållande och charmiga. Jag är inte så säker på att den ursprungliga målgruppen skulle hålla med mig idag.

Librivoxkvalitet: Både The Story… och The Railway… är inlästa av en av Librivox bästa uppläsare, Karen Savage! Inget att tveka på där med andra ord.

The Story of the Treasure Seekers (1899)

star_full 2star_full 2star_full 2

The Railway Children (1905)

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser