Weekend at Bernie’s (1989)

alt. titel: Länge leve Bernie

Det var inte utan att jag med en viss bävan bänkade mig framför Weekend at Bernie’s. Enligt bloggkollegan Steffos mening världens bästa sommarfilm och en av det ljuva 1989 års tre bästa filmer. Skulle jag och filmen palla trycket?

En som inte pallar tryck särskilt bra är Larry Wilson. En oförbätterlig slacker av den där typen som gör att man förundras över att han inte bara har ett jobb utan också någon att umgås med där. Kanske beror det på att Richard Parker är så outhärdligt ordentlig och tråkig att ingen annan vill umgås med honom. Så de har på något sätt blivit bästa kompisar mer per automatik än några gemensamma intressen. Skulle vara tjejer då förstås, för det vet vi ju alla att killar inte kan fungera normalt om det befinner sig en snygg tjej i samma rum samt att 90% av deras vakna tid (och sannolikt 100% av den icke-vakna) går åt till att fundera på hur man på bästa sätt kan få till en dejt och ett ligg.

Men Richard vill också ta sig fram här i livet, skaffa en lika häftig bil och ett lika coolt strandhus som chefen Bernie Lomax. Inte för att Larry skulle tacka nej till detsamma, men han är som sagt inte särskilt sugen på att lägga ned någon ansträngning på det. Bättre då att rida på kompisens välorganiserade svallvågor. Richard har nämligen ägnat en anselig del av sin fritid åt att dra igång ett nytt datorsystem på försäkringsbolaget där han och Larry jobbar. Men under det arbetet har han också hittat oegentligheter — någon har försnillat pengar!

Han och Larry springer raka vägen till Bernie och är helt inställda på att bli belönade för sitt fynd. Bernie tycks också mycket riktigt uppskatta deras arbete och bjuder till deras omåttliga förtjusning ut dem till strandhuset som givetvis ligger i The Hamptons för att gå igenom siffrorna ordentligt. Vad de inte vet är att det förstås är Bernie himself som ligger bakom bedrägeriet och att han har fina maffiakontakter som kan ta hand om problem i form av snokande medarbetare. Men maffiakontakterna är mer benägna att den här gången se Bernie himself som det huvudsakliga problemet och tar livet av honom. Ute i strandhuset. Innan Richard och Larry kommer dit.

När killarna väl är på plats och äntligen förstått vad som hänt (jag svär, i det läget tycks ingen av dem vara intelligentare än en hjärnskadad chihuahua) sätts det föga förvånande en massa krystade käppar i hjulet som förhindrar att de omedelbart ringer polisen. Bland annat vill Richard så oerhört gärna imponera lite på snyggingen Gwen. Men för att upprätthålla det ljuva livet i The Hamptons måste de samtidigt låtsas att Bernie fortfarande lever.

Tja, jag vet inte om jag pallade trycket men filmen gjorde det definitivt inte. Möjligen har jag bestämt mig på förhand vad jag ska tycka om Weekend at Bernie’s för redan när inledningens tokroliga reggae-musik drar igång inser jag vartåt det här är på väg. Förvisso är filmen så 80-tals-späckad att mina ögon blöder av stora frillor, stringbikinis som är så högt skurna att troslinningen är i höjd med axlarna, chockrosa…allt!, golfshorts tillsammans med strumplösa fötter i seglarskor, ill-turkosa lumberjackor och ett enormt neo-brutalistiskt skokartongs-strandhus i betong som inte kan ha varit snyggt ens när det begav sig.

Men 80-talsnostalgi är inte allt, särskilt inte när filmen i sig inte har någon endaste liten personlig nostalgitråd att börja dra i. Detta är inte en film som vinner på att ses första gången nästan 30 år efter utgångsdatum. I andra 80-tals-filmer kanske det kan finnas några sköna rollfigurer, skönt lökiga och fjantiga händelser eller replikbyten. Så icke i Weekend at Bernie’s. Vad jag tycker om Andrew McCarthys Larry och Jonathan Silvermans Richard har nog redan blivit tydligt. För övrigt är det som händer och sägs i filmen helt enkelt…inte roligt. Femte gången Bernies lik gör en faceplant i sanden är inte roligare än det var den första. Ska jag generalisera har jag en känsla av att jag har svårt att uppskatta den här typen av hysteriska filmer där rollfigurerna (ofta på oerhört lösa grunder och helt självmant) kastar sig från askan rakt in i elden.

Nej, för att hitta några försonande drag i Weekend at Bernie’s får man istället vända sig till exempelvis regissören Ted Kotcheff. Mannen som 1982 regisserade inget mindre än First Blood för att därefter som sagt gå vidare till bland annat Weekend at Bernie’s och mjukporrisar som Red Shoes Diaries. Eller det faktum att Jonathan Silverman har 105 skådespelarinsatser listade på IMDb varav jag hört talas om…tja…Weekend at Bernie’s.