In the heart of the seaOwen Chase är förbannad. Här har han blivit lovad kaptenskapet över ett eget skepp från de svekfulla valfartygsägarna på Nantucket och så måste han ägna ytterligare en resa åt att bara vara förste styrman. Den här gången känns läget ännu taskigare eftersom han i praktiken måste agera kapten och barnvakta den oerfarne kapten Pollard från en anrik seglarsläkt vars förmögne far har gått in med stora summor i valfångstbolaget som äger fartyget Essex.

Chase (som bara är utrustad med en helt vanlig landkrabbs-fader) är fast besluten att återvända i triumf med fler valoljetunnor i skrovet än något annat fartyg före dem bara för att en gång för alla bevisa att han minsann är en sjöbjörn att räkna med. Kapten Pollard oroar sig mest för att inte få den respekt från manskapet han behöver för att kunna göra sitt jobb. Ombord på Essex finns bland annat också den tonårige Thomas Nickerson som inte oroar sig så värst mycket över någonting (eller också över allt) eftersom det här är hans första långresa.

Och långt ska Essex komma att tvingas segla. Atlanten är nämligen redan på 1820-talet så utfiskad på val att Pollard bestämmer sig för att runda Sydamerika för att pröva lyckan i Stilla Havet istället. Besättningen hittar dock ”lyckan” 370 mil rakt västerut från landbacken i form av en jäkligt förbannad val som sänker hela Essex och förpassar manskapet till tre föga ändamålsenliga harpunbåtar. Efter att ha drivit runt i mer än två månader börjar det bli dags att titta lystet på den av gänget som är minst utmärglad…

Ron Howard har valt (heh…) att rama in berättelsen om Essex öde med författaren Herman Melville som söker upp en åldrande Nickerson för att få sig hela historien till livs. På ett sätt är det ett smart val (heh… Ok, det här var den sista, scout’s honour…) för att få möjlighet berätta själva grundhistorien i Moby Dick och därmed kunna strunta i utvikningar om valarnas naturalhistoria och allt annat som boken var späckad (heh… Sorry, jag kunde inte motstå…) med.

Samtidigt skapar det i alla fall för min del helt fel förväntningar på In the Heart of the Sea eftersom den då faktiskt inte i huvudsak är en film om en Man och en Val, utan vad som efter ett tag utvecklas till en ganska klassisk skeppsbrottsöverlevnadshistoria, inklusive gassande sol, svår törst och kannibalistiska tendenser. Tyvärr har inte heller filmen kunnat helt överge de här förväntningarna utan väljer att låta valen återkomma efter den initiala attacken på ett sätt som torde motsäga det mesta i normalt valbeteende.

Problemet med In the Heart of the Sea är att den presenterar flera olika teman eller historier men aldrig haft modet att harpunera ett av dem riktigt ordentligt och sedan se vart färden bär. Ja, Essex är ett riktigt fartyg som blev rammat och sänkt av en val, vilket var något som faktiskt kunde hända då och då. Valar kan också bli ilskna över att få harpuner instuckna i ryggen och de är stora djur.

Men om man nu ville göra mer av en Moby Dick-historia och låta film-valen förfölja männen, varför då inte gå all in och skapa en mer abstrakt och symbolisk film? Det försvåras förstås av ramberättelsen som även den presenterar ett spännande koncept kring hur boken Moby Dick blivit Melvilles egen besatthet och vita val. Men eftersom det bara är en ramberättelse är inte heller det ett tema som filmen kan dyka djupare ned i.

Bland anslagen som aldrig behandlas ordentligt finns exempelvis också konflikten mellan Chase och Pollard, Chases lillebrorskomplex över att till synes för evigt vara brännmärkt som landkrabba, Chases och Pollards förhållandes till sina respektive fäder samt deras psykologiska resor.

En röd tråd som är så uppenbar att jag faktiskt är besviken över att den inte hanteras på något mer genomtänkt sätt är berättelsens möjligheter att ställa frågor kring människans rovdrift på naturen. Det konstateras helt enkelt att Atlantvattnen är utfiskade på val, vilket primärt blir till ett irritationsmoment för Pollard och besättningen som hoppades på en kort resa. Chase får under ett par korta sekunder filosofera över om deras öde kanske är Guds straff för valfångst innan det är dags att börja studera styckscheman för bästa sättet att plocka fram en mänsklig filé.

In the Heart of the Sea vill innehålla mycket av allt men som så ofta i de här fallen blir resultatet lite av ingenting.

star_full 2star_full 2

Snacka om film har snackat om In the Heart of the Sea. Bloggkollegorna Fiffis filmtajm och Flmr har sedan också plitat ned sina tankar om filmen.

Annonser