For a few dollars morealt. titel: För några få dollar mer, For a Few Dollars More

Det var dags för lite mer vindpinade spanska bergslandskap, skottlossning, uselt dubbade italienare (och en tysk) samt extrema närbilder på svettiga män. Ännu en spagettiwestern med andra ord.

Den komplett galne banditen El Indio fritas ur fängelset av sitt trogna gäng och bestämmer sig omedelbart för att råna banken i El Paso, ett etablissemang som berömmer sig av att vara ointagligt.

Men tätt i hälarna på El Indio följer prisjägarna Manco och den före detta sydstatsofficeren Douglas Mortimer. Inledningsvis är de ju konkurrenter om samma byte men då det finns både skurkar och prispengar nog åt dem båda formas en temporär vapenvila och partnerskap mellan dem.

Mortimer lyckas övertala den unge Manco att infiltrera El Indios gäng men frågan är hur lång tid det tar innan psykopaten börjar ana oråd. Och kan Manco och Mortimer lita på att den andre inte försöker sticka med hela bankrånsbytet för sig själv?

Till att börja med: de här filmerna skapar total titelkatastrof för mitt ordningssinne. Att använda originaltitlarna känns jätteknepigt eftersom det inte alls är de titlarna som jag tydligast förknippar med filmerna. Men ska man gå på ren igenkänning blir det å andra sidan rätt slumpartat med svenska eller engelska titlar. I min skalle är det i alla fall helt uppenbart att Il buono, il brutto, il cattivo inte heter The Good, The Bad and the Ugly, utan Den gode, den onde, den fule. Å andra sidan är det lika uppenbart att Per qualche dollaro in più inte heter För några få dollar mer, utan For a Few Dollars More.

Alltnog… Det slumpade sig så att vi betade av Sergio Leones dollartrilogi bakifrån och For a Few… är alltså filmen som kom innan Den gode… Efter en otextad och odubbad snabbtitt på den första For a Fistful of Dollars gick Clintan med på att än en gång jobba för Sergio Leone för 50 papp.

Det går inte att komma ifrån att Leone har en stil som funkar, trots halvtaskig dubbning och skådisinsatser från exempelvis Klaus Kinski som bäst kan beskrivas som överdrivna. Många av medlemmarna i El Indios gäng är antingen fullkomligt nollställda eller svettiga och vilt stirrande. Förutom när de ska skratta sina typiskt skrockande skurkskratt, antingen i bister skadeglädje över en fallen fiende eller bara för att haka på sin ledares mer maniskt hysteriska kacklande.

För komplett galen är nog El Indio allt. Han hemsöks främst av syner på ett ungt par där någon, sannolikt han själv, skjuter ned mannen och våldtar kvinnan. Den här galenskapen hindrar honom dock inte från att vara instinktivt listig, men han fungerar mer som ett djur än som en logiskt tänkande människa.

El Indios impulsivitet och känslosamhet ger For a Few… en helt annan stämning än Angel Eyes iskalla beräkning i Den gode… El Indio är också en extern kraft, någon som Manco och Mortimer kan förenas mot. Av intrikat ränksmideri och den allt överskuggande misstron som genomsyrade Den gode… märks inte så mycket. Manco och Mortimer blir kanske inte BFF:s på kuppen men de skapar i alla fall ett temporärt partnerskap.

Jag gillade For a Few… Filmen är förstås extremt våldsam (eller åtminstone skjutglad) men trots det märkligt blodlös. Kan det ha haft något att göra med italiensk censur? Fick man visa skottlossning men inget blod? Eller orkade Leone inte hålla på att slabba med fekjblod och squibs?

Stämningsmässigt påminns jag av någon anledning av det fåtal italienska zombierullar jag har sett, kanske finns det ett visst släktskap mellan Leones och Fulcis grårappade stenväggar? Samtidigt kan jag inte komma ifrån att trots att Den gode… både var längre och långsammare i sitt berättande är slutresultatet mer andlöst. Dagens film är mer av en frejdig hejsan-svejsan-Western.

Det blir dock tydligt (tydligare än i Den gode… tyckte jag) att en av Leones skyddsänglar heter Ennio Morricone. Hans melodislingor, särskilt det lilla klockspelet, lindar sig runt och tränger in i berättandet på samma sätt som El Indios röda mardrömmar.

For a Few Dollars More bjussar på fin underhållning, en stenhård (vad annars?!) Clintan och en skarpskuren Lee Van Cleef. Vad mer kan man begära?

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser