Le Grand Bleualt. titel: Det stora blå, The Big Blue

Om franske kritikern Raphaël Bassan hade rätt i att Luc Besson är en av de regissörer som kan sägas favorisera ”le look” är jag inte säker på att jag tyckt lika bra om Besson. Därför bestämmer jag nu enhälligt (någon däremot? Nä, tänkte väl det…) att Luc Besson inte kan tillhöra ”Cinéma du look”.

För även om hans bästa filmer, och Le grand bleu tillhör definitivt den kategorin, har en alldeles speciell stil kan jag inte hålla med om att de saknar substans eller att de bara handlar om spektakel utan något narrativt driv. I alla fall inte filmen för dagen.

Jag såg Le grand bleu någon gång i början av 90-talet och blev i alla fall tillräckligt fångad för att minnas känslan av den samt köpa på mig Eric Serras minst sagt eklektiska score. Sedan vet jag inte om jag hade funderat så mycket mer på just den jämfört med vilken annan film som helst om det inte varit för att jag kom i kontakt med den oförlikneliga Fiffi och bloggen Fiffis filmtajm. I juli 2010 skrev hon om sin favoritfilm alla kategorier, den enda (?) som fått betyget sex Fiffiluror av fem möjliga och det var förstås denna Le grand bleu.

Tack vare Fiffis filmkärlek dyker därmed Le grand bleu upp med jämna mellanrum på radarn och när chansen gavs att se filmen på storduk var valet enkelt. För mig var det dock en liten anings mer nervöst eftersom jag till skillnad från Fiffi inte sett filmen nära 30 gånger, bara en gång där i början av 90-talet. Skulle den hålla?

Jag tror att det är en fördel att jag nu är en lite mer van fimtittare och kan bara förundras över att jag inte slog bakut där på visningen i Filmstudion i Umeå för dryga tjugo år sedan. För Luc Besson har jädrarimig en speciell stil men av någon anledning glider allt pajjigt överspel, alla konstigheter, all forcerad humor och all (nästan i alla fall) lökighet med i en övergripande känsla av att ”jamen det är ju så här filmen ÄR”.

Le grand bleu inleds med en tillbakablick på en grekisk ö i svartvitt där en smal fransk pojke får sin eviga kärlek till och fascination inför havet utmanad när hans pappa dör i djupet. På ön finns också den tävlingsmaniske italienske pojken Enzo som hela tiden vill bevisa att han kan dyka djupare och hålla andan längre än lille Jaques.

Ett tiotal år senare är Enzo fridykningsvärldsmästare flera gånger om och känner att han behöver lite saftigare utmaningar. Och han vet ju vem som kan tillhandahålla dem. Samtidigt reser försäkringsagenten Johana till ett förfruset Peru och en liten istäckt bergssjö för att reda ut komplikationerna kring ett forskningsteam som förlorat ett av sina fordon. Där möter hon en märklig man som i forskningens namn dyker i denna istäckta bergssjö. Gissa vem?

Grunden till Le grand bleu är Jaques och hans tillhörighet till havsdjupen. Det är svårt att egentligen kalla det för vare sig ”kärlek”, ”besatthet” eller ”fascination” eftersom det framställs som något som grundläggande naturligt att han ser sig närmare besläktad med delfiner än människor. Samtidigt _är_ han ju människa och lider på något plan av att inte kunna knyta an till sina medmänniskor. De enda som kommer honom nära är Johana och Enzo.

För Besson insåg sannolikt att det inte skulle bli mycket till film av att följa Jaques hela tiden och slänger därför in en kärlekshistoria med den amerikanska försäkringsagenten och en buddyhistoria med den italienske konkurrenten. Utan tvekan funkar relationen mellan Jean Renos Enzo och Jean-Marc Barrs Jaques betydligt bättre än den mellan Jaques och Rosanna Arquettes Joahana. Jag säger absolut inte att Rosanna Arquette förstör hela filmen, vilket jag förstått hävdas på vissa håll, det handlar snarare om att känslosamheten dem emellan blir lite påklistrad. Särskilt sexscenerna når en lökighetsnivå som jag inte alls hade något minne av.

Andra saker som jag inte heller mindes särskilt väl, sannolikt för att jag inte reagerade på samma sätt för tjugo år sedan, var det lite halvunkna genusperspektivet. Le grand bleu klarar med nöd och näppe ett Bechdeltest men de samtal som inte handlar om Jaques rör utseende (”I’m getting wrinkles”) och barnlängtan. Mer svårsmält var att se de helunkna yttepyttebassänger som innehöll flera av filmens delfiner. Man får försöka fokusera på att Jaques hellre umgås med dem i havet.

Lika kär i Le grand bleu som Fiffi är kommer jag nog aldrig att bli men det var roligt att återuppliva ett gammalt filmminne som faktiskt rostat mycket mindre än jag hade vågat hoppas på. Det är filmens drömska kvaliteter som ger den livskraft bortom halvskämmiga sexscener, en i backspegeln hyfsat medioker kärlekshistoria och ibland övertydligt krystad humor. Nu ska jag fortsätta att lyssna på Eric Serra.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Andra filmspanare som också skrivit om Le grand bleu är Filmitch och Jojjenito.

Annonser