Le grand bleu (1988)

Le Grand Bleualt. titel: Det stora blå, The Big Blue

Om franske kritikern Raphaël Bassan hade rätt i att Luc Besson är en av de regissörer som kan sägas favorisera ”le look” är jag inte säker på att jag tyckt lika bra om Besson. Därför bestämmer jag nu enhälligt (någon däremot? Nä, tänkte väl det…) att Luc Besson inte kan tillhöra ”Cinéma du look”.

För även om hans bästa filmer, och Le grand bleu tillhör definitivt den kategorin, har en alldeles speciell stil kan jag inte hålla med om att de saknar substans eller att de bara handlar om spektakel utan något narrativt driv. I alla fall inte filmen för dagen.

Jag såg Le grand bleu någon gång i början av 90-talet och blev i alla fall tillräckligt fångad för att minnas känslan av den samt köpa på mig Eric Serras minst sagt eklektiska score. Sedan vet jag inte om jag hade funderat så mycket mer på just den jämfört med vilken annan film som helst om det inte varit för att jag kom i kontakt med den oförlikneliga Fiffi och bloggen Fiffis filmtajm. I juli 2010 skrev hon om sin favoritfilm alla kategorier, den enda (?) som fått betyget sex Fiffiluror av fem möjliga och det var förstås denna Le grand bleu.

Tack vare Fiffis filmkärlek dyker därmed Le grand bleu upp med jämna mellanrum på radarn och när chansen gavs att se filmen på storduk var valet enkelt. För mig var det dock en liten anings mer nervöst eftersom jag till skillnad från Fiffi inte sett filmen nära 30 gånger, bara en gång där i början av 90-talet. Skulle den hålla?

Jag tror att det är en fördel att jag nu är en lite mer van fimtittare och kan bara förundras över att jag inte slog bakut där på visningen i Filmstudion i Umeå för dryga tjugo år sedan. För Luc Besson har jädrarimig en speciell stil men av någon anledning glider allt pajjigt överspel, alla konstigheter, all forcerad humor och all (nästan i alla fall) lökighet med i en övergripande känsla av att ”jamen det är ju så här filmen ÄR”.

Le grand bleu inleds med en tillbakablick på en grekisk ö i svartvitt där en smal fransk pojke får sin eviga kärlek till och fascination inför havet utmanad när hans pappa dör i djupet. På ön finns också den tävlingsmaniske italienske pojken Enzo som hela tiden vill bevisa att han kan dyka djupare och hålla andan längre än lille Jaques.

Ett tiotal år senare är Enzo fridykningsvärldsmästare flera gånger om och känner att han behöver lite saftigare utmaningar. Och han vet ju vem som kan tillhandahålla dem. Samtidigt reser försäkringsagenten Johana till ett förfruset Peru och en liten istäckt bergssjö för att reda ut komplikationerna kring ett forskningsteam som förlorat ett av sina fordon. Där möter hon en märklig man som i forskningens namn dyker i denna istäckta bergssjö. Gissa vem?

Grunden till Le grand bleu är Jaques och hans tillhörighet till havsdjupen. Det är svårt att egentligen kalla det för vare sig ”kärlek”, ”besatthet” eller ”fascination” eftersom det framställs som något som grundläggande naturligt att han ser sig närmare besläktad med delfiner än människor. Samtidigt _är_ han ju människa och lider på något plan av att inte kunna knyta an till sina medmänniskor. De enda som kommer honom nära är Johana och Enzo.

För Besson insåg sannolikt att det inte skulle bli mycket till film av att följa Jaques hela tiden och slänger därför in en kärlekshistoria med den amerikanska försäkringsagenten och en buddyhistoria med den italienske konkurrenten. Utan tvekan funkar relationen mellan Jean Renos Enzo och Jean-Marc Barrs Jaques betydligt bättre än den mellan Jaques och Rosanna Arquettes Joahana. Jag säger absolut inte att Rosanna Arquette förstör hela filmen, vilket jag förstått hävdas på vissa håll, det handlar snarare om att känslosamheten dem emellan blir lite påklistrad. Särskilt sexscenerna når en lökighetsnivå som jag inte alls hade något minne av.

Andra saker som jag inte heller mindes särskilt väl, sannolikt för att jag inte reagerade på samma sätt för tjugo år sedan, var det lite halvunkna genusperspektivet. Le grand bleu klarar med nöd och näppe ett Bechdeltest men de samtal som inte handlar om Jaques rör utseende (”I’m getting wrinkles”) och barnlängtan. Mer svårsmält var att se de helunkna yttepyttebassänger som innehöll flera av filmens delfiner. Man får försöka fokusera på att Jaques hellre umgås med dem i havet.

Lika kär i Le grand bleu som Fiffi är kommer jag nog aldrig att bli men det var roligt att återuppliva ett gammalt filmminne som faktiskt rostat mycket mindre än jag hade vågat hoppas på. Det är filmens drömska kvaliteter som ger den livskraft bortom halvskämmiga sexscener, en i backspegeln hyfsat medioker kärlekshistoria och ibland övertydligt krystad humor. Nu ska jag fortsätta att lyssna på Eric Serra.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Andra filmspanare som också skrivit om Le grand bleu är Filmitch och Jojjenito.

9 reaktioner till “Le grand bleu (1988)”

  1. Det här är verkligen min favoritfilm alla kategorier genom alla tider stjärnstopp och ja, det är den enda film som fått 6/5 i betyg. Jag tvivlar på att det någonsin kommer hända igen men jag slutar aldrig hoppas – såklart.
    Men att se en film som 16-17-åring som berör på det sätt som Det stora blå berörde mig, alltså jag var så himla öppen då, jag bara söööög i mig kärlekshistorien och slutet (SLUTET!!!!) och allt det fina blå vattnet. Och musiken. Stämningen. Känslan. Satan den är underbar den här filmen!

    Jättekul att du följde med på visningen och jättekul att filmen ändå höll så pass bra för dig fortfarande. 🙂

  2. You nailed it med ”jamen det är ju så här filmen ÄR” det är nog som så att om man ska se en LB film får man vara beredd på att den innehåller allt som du nämnde. Antingen får man köpa det eller inte. Ungefär som en film av Uwe Boll 😉
    Tackar för dessa visdomsord som numera gjort det lättare att se framtida produktioner av Besson t.ex Linda & Valentin.
    Trevlig helg och hälsa alla ikväll – jag väntar med att se filmen tills efter ha läst vad ni tycker – har hatefull 8 kvar att se.

  3. @Filmitch: Nå, det tog bara ca 15-20 år att komma underfund med Luc Besson 😉 Just idag var jag tyvärr tvungen att hoppa den gemensamma filmen 😦 Vad är din relation till Tarantino, tror du att du kommer att gilla Hateful 8?

  4. Jag hör inte till hans Die hard fans och anser tvärtemot de flesta att hans senare filmer hör till de bättre. Har en tendens att bli för pladdrig ibland (Pulp fiction, Jackie Brown, Death proof och delar av Kill Bill). Jag hoppas jag kommer gilla H8 men den var väldans lång…………

  5. @Filmitch: Den rullade på rätt bra ändå kan jag intyga. Jag funderade också på det där — vilka Tarantino som är riktigt bra. Den känns som om man skulle behöva se om typ PF och JB mot de här senare. Jag har i alla fall inte sett dem på bra många år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: