A Most Wanted ManEn John Le Carré-filmatisering förnekar sig sällan. Det är prat och en uppbyggnad i långsam lunk snarare än rykande actionjakter och uppseendeväckande pang-pang. Spekulationer, osäkerhet och vaga misstankar istället för ett tydligt hot som måste förgöras till varje pris. Alla aktörer pillar mer eller mindre misstroget på varandra under spiontäcket i en tävling om vem som kan bli mest tillfredsställd på sina egna villkor.

Sedan det blev klart att några av 9-11-männen hållit till i Tyskland under en längre period och kanske till och med kunnat gripas där om inte underrättelsetjänsterna varit lika osynkade som sina amerikanska kollegor sattes blåslampan under ett par väl valda rumpor.

Ett antal år senare är därför Günther Bachman och hans team en egentligen osynlig kugge i både det tyska och det internationella spionmaskineriet. Deras jobb är att genom övervakning och informatörer hålla koll på stadens muslimska nätverk och när den mystiske Issa Karpov anländer får han snabbt deras kameraögon på sig. De ryska kollegorna hälsar att Issa är en farlig tjetjensk terrorist så nu handlar det ”bara” om att försöka lista ut vad han har i Hamburg att göra.

Eftersom Issa genom ombud snabbt tar kontakt med människorättsadvokaten Annabel Richter, vilken i sin tur kontaktar förmögne bankiren Thomas Brue kan det lilla teamet snart konstatera att Issa är som alla andra. Han är intresserad av pengar, närmare bestämt de som satts in på Brues bank av Issas ryske militärfader. Och det är en hel del rentvättade stålar som ligger i bankens gömmor. Frågan är bara vad Issa ska göra med förmögenheten.

Mja, hittills tycker jag nog att Le Carré funkar bättre i skriven form än den cineastiska. Min erfarenhet är förvisso inte särdeles omfattande, vare sig till bredd eller djup men åtminstone A Wanted Man gjorde mig aldrig särskilt nyfiken på vad Günthers undersökningar skulle leda till eller hur hans interaktioner med andra delar av underrättelsetjänsten skulle lösa sig. Ondskan (i den mån det ens finns någon sådan) är alldeles för vag i konturerna, det potentiella hotet befinner sig för länge på det rena misstankestadiet. Insatsen (vad tror ni om att försöka ersätta det anglifierade ”stake”?) blir därmed alldeles för liten.

A Most Wanted Man är på intet vis en dålig film, för det är den både för snygg och för välgjord. Regissör Anton Corbijn förnekar sig lika lite som Le Carré; vi bjuds på både sterilt funktionella spionlokaler, futuristiska mötesplatser och skitiga containerhamnar. Alla porträtterade och belysta med varsam hand till ren perfektion.

Men jag tycker kanske inte heller att han gör något särskilt revolutionerande med vare sig sin historia eller sin protagonist Günther. Vi serveras en nedtonad spionrealism där allt antar olika schatteringar av grått. Där det handlar mer om att visa publiken vad systemet är kapabelt till snarare än att övertydligt tala om det. Beskrivningen av en obeveklig koloss på lerfötter, vilken trots det ibland kan uppvisa en blixtrande hastighet i sin förmåga att vända kappan efter vinden och bränna den mest lojale och luttrade medarbetare, känns allt för välbekant för att bli spännande. Det är hela tiden en fråga om vem man kan lita på, hur mycket och det dagsaktuella priset för tillit i en pressad situation.

Nästan lika välbekant är Philip Seymour Hoffmans Günther, skådespelarens sista huvudroll. Günther är en desillusionerad men ändå träget arbetande man som någonstans på vägen har tappat bort en vettig anledning till varför han gör det han gör. Han röker för mycket, dricker för mycket (både kaffe och starkare grejor) och vi svävar länge i okunnighet om han ens har något hem att gå till eftersom han aldrig verkar befinna sig där. Han är rödmosig, orakad och plufsig. Magen hänger över livremmen, halsvalkarna väller över skjortkragen och han har en lungkapacitet som skulle gjort en KOL-sjuk sjuttioåring tacksam över sin egen.

Precis som Corbijns film är givetvis heller inte Hoffmans prestation dålig. Men den är heller inget som sätter sig hos mig. Mindre än 20 timmar efter visningen av A Most Wanted Man var jag tvungen att allvarlig anstränga mig för att ens minnas vad det var jag hade sett. Och i det här fallet är det inget positivt med att filmen är lika undflyende som den verksamhet den handlar om.

star_full 2star_full 2star_full 2

malmö-filmdagar-2014Bland filmspanarna finns det flera PSH-kramare. Såg någon av dem filmen?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?

Annonser