A most wanted man (2014)

A Most Wanted ManEn John Le Carré-filmatisering förnekar sig sällan. Det är prat och en uppbyggnad i långsam lunk snarare än rykande actionjakter och uppseendeväckande pang-pang. Spekulationer, osäkerhet och vaga misstankar istället för ett tydligt hot som måste förgöras till varje pris. Alla aktörer pillar mer eller mindre misstroget på varandra under spiontäcket i en tävling om vem som kan bli mest tillfredsställd på sina egna villkor.

Sedan det blev klart att några av 9-11-männen hållit till i Tyskland under en längre period och kanske till och med kunnat gripas där om inte underrättelsetjänsterna varit lika osynkade som sina amerikanska kollegor sattes blåslampan under ett par väl valda rumpor.

Ett antal år senare är därför Günther Bachman och hans team en egentligen osynlig kugge i både det tyska och det internationella spionmaskineriet. Deras jobb är att genom övervakning och informatörer hålla koll på stadens muslimska nätverk och när den mystiske Issa Karpov anländer får han snabbt deras kameraögon på sig. De ryska kollegorna hälsar att Issa är en farlig tjetjensk terrorist så nu handlar det ”bara” om att försöka lista ut vad han har i Hamburg att göra.

Eftersom Issa genom ombud snabbt tar kontakt med människorättsadvokaten Annabel Richter, vilken i sin tur kontaktar förmögne bankiren Thomas Brue kan det lilla teamet snart konstatera att Issa är som alla andra. Han är intresserad av pengar, närmare bestämt de som satts in på Brues bank av Issas ryske militärfader. Och det är en hel del rentvättade stålar som ligger i bankens gömmor. Frågan är bara vad Issa ska göra med förmögenheten.

Mja, hittills tycker jag nog att Le Carré funkar bättre i skriven form än den cineastiska. Min erfarenhet är förvisso inte särdeles omfattande, vare sig till bredd eller djup men åtminstone A Wanted Man gjorde mig aldrig särskilt nyfiken på vad Günthers undersökningar skulle leda till eller hur hans interaktioner med andra delar av underrättelsetjänsten skulle lösa sig. Ondskan (i den mån det ens finns någon sådan) är alldeles för vag i konturerna, det potentiella hotet befinner sig för länge på det rena misstankestadiet. Insatsen (vad tror ni om att försöka ersätta det anglifierade ”stake”?) blir därmed alldeles för liten.

A Most Wanted Man är på intet vis en dålig film, för det är den både för snygg och för välgjord. Regissör Anton Corbijn förnekar sig lika lite som Le Carré; vi bjuds på både sterilt funktionella spionlokaler, futuristiska mötesplatser och skitiga containerhamnar. Alla porträtterade och belysta med varsam hand till ren perfektion.

Men jag tycker kanske inte heller att han gör något särskilt revolutionerande med vare sig sin historia eller sin protagonist Günther. Vi serveras en nedtonad spionrealism där allt antar olika schatteringar av grått. Där det handlar mer om att visa publiken vad systemet är kapabelt till snarare än att övertydligt tala om det. Beskrivningen av en obeveklig koloss på lerfötter, vilken trots det ibland kan uppvisa en blixtrande hastighet i sin förmåga att vända kappan efter vinden och bränna den mest lojale och luttrade medarbetare, känns allt för välbekant för att bli spännande. Det är hela tiden en fråga om vem man kan lita på, hur mycket och det dagsaktuella priset för tillit i en pressad situation.

Nästan lika välbekant är Philip Seymour Hoffmans Günther, skådespelarens sista huvudroll. Günther är en desillusionerad men ändå träget arbetande man som någonstans på vägen har tappat bort en vettig anledning till varför han gör det han gör. Han röker för mycket, dricker för mycket (både kaffe och starkare grejor) och vi svävar länge i okunnighet om han ens har något hem att gå till eftersom han aldrig verkar befinna sig där. Han är rödmosig, orakad och plufsig. Magen hänger över livremmen, halsvalkarna väller över skjortkragen och han har en lungkapacitet som skulle gjort en KOL-sjuk sjuttioåring tacksam över sin egen.

Precis som Corbijns film är givetvis heller inte Hoffmans prestation dålig. Men den är heller inget som sätter sig hos mig. Mindre än 20 timmar efter visningen av A Most Wanted Man var jag tvungen att allvarlig anstränga mig för att ens minnas vad det var jag hade sett. Och i det här fallet är det inget positivt med att filmen är lika undflyende som den verksamhet den handlar om.

star_full 2star_full 2star_full 2

malmö-filmdagar-2014Bland filmspanarna finns det flera PSH-kramare. Såg någon av dem filmen?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?

7 reaktioner till “A most wanted man (2014)”

  1. Lycka till med kampen mot ”stake”. I sammanhanget är det ju inte ett särskilt komplext fenomen som inte kan fångas på svenska.

    Du avvisar filmen lite svepande men jag tycker att din text ändå lyfter fram en väldigt intressant bild av mycket problematik inom spioneriet. Filmen ger inte så stark eftersmak, men innehållet kanske är näringsrikt vilket i bästa fall ger en ökad förståelse för verkligheten eller i alla fall ett ifrågasättande perspektiv. Som du säger funkar det kanske bättre i bokform, men man får väl se filmen tillsammans med filmbloggar som ett paket där unika synergier kan uppstå.

  2. För egen del är Anton Corbijn fortfarande mest Depeche Modes ”husregissör”, dom musikvideor han gjorde med/till bandet är mycket mer intressanta än filmerna han gjort. Jag önskar att han tog i lite mer, att han lät sin egen stil lysa igenom mer i filmerna. Det känns som att han lägger band på sig själv för att göra ”riktig film på rätt sätt” men istället blir det ganska opersonligt (och nu bakar jag ihop både denna film och The American).

    Och om PSH ”bara” spelade så lyckades han göra kol-rosslandet otroligt verkligt 😉

  3. @Carl: Tja, det blir kanske lite svepande men grundproblemet tycker jag som sagt är att det inte känns särskilt ny. Historien har man ju sett ett antal gånger förut, vilket därmed inte heller ger någon ökad förståelse. Ifrågasättande, visst, men frågorna är desamma.

    @Fiffi: Aha, det hade jag inte koll på. Då känner man ju igen tex Tarsem Singh mycket mer från hans videoarbeten i hans filmer.

  4. Tycker du visare på stake som tar upp kampen stake. Ber om ursäkt direkt. 😉 Man kanske får använda omskrivningar i stil med ”mycket står på spel” etc.

    Försvann den efter 20 timmar alltså? Det var snabbt. Tur att du förde anteckningar under visningen då. 😉

    Jag noterar att du inte nämner den tyska brytningen. Var det nåt du inte störde dig på eller tyckte du alla andra redan gnällt på det så mycket att det inte behövdes?

  5. @Sofia: Har man verkligen sett historien så många gånger tidigare? De där lösa konturerna som gör att hela historien förs på misstankestadiet kändes lite ovanligt för den här sortens film. Kanske jämför jag bara med fel filmer eftersom jag inte är särskilt bevandrad i genren.

    Hur som helst, njutbar läsning som vanligt.

  6. @Jojjenito: Du kunde inte motstå… Tänk, jag hade nästan kunnat gissa det 🙂 Jo, jag störde mig på brytningen också men när jag satte mig för att skriva ihop texten blev det liksom en bisak. Mer bara konstigt än icke-engagerande.

    @Carl: Fast är inte det där med obekräftade misstankar själva grunden i många spionhistorier? Förfölja, rota i allehanda källor och till slut vertitabel entrapment för att få klara besked?

    Tack, det betyder mycket från en som skriver så genomtänkta texter 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: