Evig eldEn kirurg faller ihop på personalparkeringen vid Sundsvalls sjukhus. Har han kanske drabbats av blödande magsår på grund av för långa nätter och för mycket dåligt personalrumskaffe? En hjärtinfarkt på grund av för mycket övertid på ett sjukhus som lider av ideliga nedskärningar? De som till nöds kanske trodde det blir raskt motbevisade när en blodpöl börjar växa under den fallne. Det visar sig att den populäre Ola Bergman har blivit skjuten, men vem kan ha utfört ett sådant dåd? Och varför?

Till en början tycks brottet oförklarligt men snart ska Johan Axberg och hans kollegor vid Sundsvallspolisen upptäcka att överläkare Bergman inte var Guds bästa barn. Särskilt inte när det kom till att hålla sina äktenskapslöften. Dessutom var han delägare i ett medikamentföretag som verkligen rör sig i, om inte juridiska, så etiska gråzoner genom att sälja snart utgången medicin till fattiga länder.

Jonas Moström gör inga större ansträngningar att höja sig över den stora massan av deckarförfattare som nu för tiden översvämmar bokhandlar och bibliotek. Karaktärerna benämns lite för ofta med både för- och efternamn och behovet av att berätta exakt på metern vart alla befinner sig inom Sundsvalls stadsgränser tycks obetvingligt. Inget med Evig Eld är förvisso uppseendeväckande dåligt (och tro mig, det finns gott om sådant också om ni nu skulle ha tvivlat på det) och skam vore väl det i så fall eftersom karln ändå fått ge ut sex böcker till dags dato.

Men Evig eld är tyvärr inte uppseendeväckande på något annat sätt heller och man ska absolut inte börja närläsa alstret för då uppenbarar sig fler och fler problem som cancerartat växer sig allt större.

Moström är utbildad läkare, vilket naturligtvis är bra eftersom risken att han ska kalla thoraxkliniken för bröstkorgskliniken eller hjärtat för kroppspumpen drastiskt minskar. Tyvärr tenderar han till att istället dra åt andra hållet och bli lite väl initierad i sitt språk – Axberg springer i skogen och piskande grenar ger honom en ”blödning under benhinnan”. Samtidigt som boken är hyfsat skriven bromsas den in av ord som ”synkront” och ”selektera”. Just de här invändningarna känns dessutom så onödiga att behöva göra eftersom jag inbillar mig att en driven redaktör borde ha kunnat rensa bort irritationsmomenten.

Å ena sidan är hans två antagonister, den länge namnlöse gärningsmannen (eller är han kanske inte det?) och Johan Axberg själv, närmast orimligt fulla av insiktsfulla tankar. Pyromanen reflekterar över att han (eller är det kanske en hon?) tidigare var ”impulsiv på ett sätt som inte ska upprepas”. Axberg träffar den kvinnliga åklagaren och känner sig som en skolgosse inför en sträng lärarinna trots att han vet att det är en ”ovidkommande projicering av en händelse i barndomen”.

Å andra sidan är karaktärsteckningarna mer än lovligt skissartad. Möjligen tycker Moström att hans publik ska läsa alla böckerna i kronologisk ordning, men har man inte gjort det känns det som en hel del saknas hos de olika personerna. Vem Johan Axberg är som individ får man aldrig något grepp om, bortsett från att han tycks vara bra på att ha olika kärlekshistorier.

Jag kan i det närmaste redan se TV4:s söndagskvällsfilmatiseringen framför mig: Axberg är Peter Haber-kompetent, Sofia Waltin Stina Rautelin-kompetent (men givetvis samtidigt tillräckligt kvinnlig för att det inte ska råda någon tvekan om hennes förmåga att attrahera det motsatta könet), Pablo är ung-och-hungrig (hej, Figge Norling eller Måns Nathanaelson), Dan Sankari är äldre och pålitlig (man kan ju alltid hoppas på Ingvar Hirdvall) medan Harald Hamrin är Rolf Lassgård- eller Mikael Persbrandt-bufflig (men föga förvånande helt utan original-Gunvald Larssons mer humoristiska sidor).

Infogandet av en historisk del i handlingen är naturligtvis lämplig i så motto att den rör sig kring den stora Sundsvallsbranden men tillför egentligen inte så mycket kan jag tycka, utom att bevisa att Moström har Läst På. Värre är det då med förstapersonsperspektivet för den förmodade gärningsmannen (eller -kvinnan), det blir bara Tintin-uppläsning av det hela (”Jag stänger av TV:n med ett tryck på fjärrkontrollen…”).

Evig eld tjänar på att rivas igenom så snabbt som möjligt för att inte haka upp sig på eventuella språkliga konstigheter och sedan glömmas minst lika fort medan man med samma sömngångaraktiga målsökning som en svältfödd storätare på en billig buffé kastar sig över nästa dussindeckare. Den skulle i och för sig duga för en slö sommarhängmatta men varför nöja sig med det medelmåttiga när det finns andra deckare som är minst lika lättlästa men klart mycket bättre?