Många av filmspanarna hänvisade till The Road Warrior som den ultimata På väg-filmen. Men hur står sig egentligen originalet?
***
Historien om hur Max Rockatansky (sug på det efternamnet!) blev Mad kräver inte särskilt mycket tankekraft. Är man någorlunda hemma på sina hämndfilmer räcker det med att höra den idylliska musiken som drar igång så fort Jessie (fru eller sambo blir aldrig helt klart) dyker upp i bild. Dessutom har hon och Max ett kärleksfullt och innerligt förhållande, krönt av ett litet barn som dyker upp närhelst historien kräver det men annars gör märkligt lite väsen av sig (kanske har han blivit lite hjärnskadad av att studsa runt i kombins baggageutrymme? Bilbarnstolar är för mesar!).
Standardingrediens nummer två kommer som ett brev på posten när Max och hans få kvarvarande poliskollegor (detta är, måste vi komma ihåg, ”A few years from now…”) jagar en bilgalning som i slutänden lyckas köra ihjäl sig. Hans bikerkompisar tycker förstås att det är polisens fel och kommer till stan för att utkräva hämnd.
Ja, innan Max blir riktigt Mad är det förstås några mindre förvecklingar men så mycket mer om upplägget behöver man egentligen inte veta. Och jag måste erkänna att jag ändå är lite besviken. Jag har sett The Road Warrior fler gånger än jag kan räkna, varav några av dem i tron att jag, äntligen, skulle få se originalet (vilket jag nu alltså gjort på riktigt)
Det post-apokalyptiska temat i Mad Max är betydligt mindre genomtänkt, eller i alla fall betydligt mindre påkostat, och den humor som förekommer tolkar jag som ofrivillig (aldrig ett bra tecken hos actionfilmer). På ett sätt är det förstås lite intressant att se en framtid som bara tycks vara lite mindre befolkad och lite mer laglös än vår egen nutid, men jag hade gärna velat ha lite mer kött på benen när det gäller exempelvis polisens roll i det hela. Inte minst med tanke på att de verkar vara motarbetade av sina egna byråkrater. Av den bensinbrist som är det bärande elementet i The Road Warrior märks inte särskilt mycket, utom möjligen när bikergänget riskerar liv och lem för att i farten slanga en bensintransport.
Och trots att filmen enligt DVD-omslaget ska vara lika lång som ursprunget, 88 minuter, finns det inte en möjlighet att det som rullade på TV-skärmen skulle ha gett upphov till den moralpanik som utbröt under 80-talet. Och i och med det försvinner tyvärr också en hel del av filmens lockelse, i alla fall för mig. För naturligtvis är man nyfiken på vad det var som fick de rättrådiga att gå i taket.
Som det är nu kvarstår en rätt klumpigt berättad hämndhistoria modell A.1. där budgeten är på den nivån att stuntsen består av (1) motorcyklister som måste sakta ned till typ 20 knyck innan de kraschar för att inte slå ihjäl sig eller (2) dockor.
Nej, Mad Max är inte en film som har stått sig. I alla fall inte när den kommer utan det förlåtande skimmer som den antagligen får av att ha tjuvsett en dålig VHS-kopia på en flimrig moviebox när man var 14 år.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Ok, så du kan verifiera att jag mitt minne är korrekt. Jag hade gissat på en tvåa även om jag inte sett den sedan 80-talet. Så fort man sett The road warrior före denna tror jag att denna första film är dödsdömd. Men när den kom ut var den kanske nydanande, låg budget, en skådis med star potential från det lilla filmlandet Australien. Hmm, smakade kanske mumma. Och vem vet det var kanske någon galen och genialisk producent som spred ryktet om totalförbud etc… Allt för att hypa dess efterföljare – The road warrior!
Vet att jag såg denna något år efter att jag upplevt smällkaramellen TRW.
Fatta besvikelsen när man insåg att den inte alls var lika frän som sin ”föregångare”…eller ”uppföljare”…eller…äsch ja…du fattar.
Ett typexempel på att man redan i början av det glada 80-talet insåg fördelen att hajpa rätt bleka originalfilmer och låta dem rida på framgångsvågen av den nya filmen?
Knappt godkänt här skulle jag vilja påstå. TRW står sig mycket bra som standalone-film, och det hade sannerligen räckt med bara den i hela serien..
@Henke: Japp, den tillhör nog den där kategorin filmer som inte håller tillräckligt bra kvalitet för att inte förlora på att ses ur sin tidsmässiga kontext. Och visst skapar totalförbud en förväntan som absolut inte uppfylls.
@Steffo: Instämmer till 100%. Originalet är inte alltid bäst.
Kan bara instämma, Mad Max var en besvikelse. Av någon anledning hade jag också sett tvåan (The Road Warrior) innan denna, vilket är ovanligt i min värld. Nu tycker jag TRW inte heller är superbra, men klart bättre än denna som kändes väldigt blek. Dock räddas den lite av sista tjugo med några bra biljakter. Stark tvåa.
@Movies-Noir: Ja, jag kan tänka mig att det finns några försonande drag om man gilla biljakter.
Har bara sett filmen en gång och det räckte. dravlet med Tina Turner ska vi inte tala om. Nu håller vi tummarna för Tom hardy som M.M (inte godiset).
@Filmitch: Fast om Tom Hardy var fylld med jordnötter kanske jag skulle uppmärksamma honom bättre? 😉
Du bara inte upptäckt hans storhet ……än.
@Filmitch: Det är det jag menar, jag har kanske bara saknat jordnötterna? 😉
Ja, just det där ogenomtänkta temat, där vi inte riktigt vet vad som gäller, är som sagt mitt största problem med den första filmen. Det blir FÖR luddigt. Lägg därtill ett par märkliga karaktärer som utför saker som inte alls har med filmens handling att göra, och det hela blir på sina ställen högst märkligt. Om än lite charmigt.
Tyckte som sagt det var en ganska trevlig stund, men kan förstå om man sitter och vrider sig en smula.
Kul läsning!
@Plox: Japp, charm kan man inte beskylla den för att sakna i visst mått. Men man undrar ju lite hur funderingarna gick innan, verkar som om man bara skulle ha ett enkelt ramverk för att göra en våldsam historia. Problemet var att det blev _för_ enkelt.
Tack, roligt att du gillade den!