Många av filmspanarna hänvisade till The Road Warrior som den ultimata På väg-filmen. Men hur står sig egentligen  originalet?

***

Mad MaxHistorien om hur Max Rockatansky (sug på det efternamnet!) blev Mad kräver inte särskilt mycket tankekraft. Är man någorlunda hemma på sina hämndfilmer räcker det med att höra den idylliska musiken som drar igång så fort Jessie (fru eller sambo blir aldrig helt klart) dyker upp i bild. Dessutom har hon och Max ett kärleksfullt och innerligt förhållande, krönt av ett litet barn som dyker upp närhelst historien kräver det men annars gör märkligt lite väsen av sig (kanske har han blivit lite hjärnskadad av att studsa runt i kombins baggageutrymme? Bilbarnstolar är för mesar!).

Standardingrediens nummer två kommer som ett brev på posten när Max och hans få kvarvarande poliskollegor (detta är, måste vi komma ihåg, ”A few years from now…”) jagar en bilgalning som i slutänden lyckas köra ihjäl sig. Hans bikerkompisar tycker förstås att det är polisens fel och kommer till stan för att utkräva hämnd.

Ja, innan Max blir riktigt Mad är det förstås några mindre förvecklingar men så mycket mer om upplägget behöver man egentligen inte veta. Och jag måste erkänna att jag ändå är lite besviken. Jag har sett The Road Warrior fler gånger än jag kan räkna, varav några av dem i tron att jag, äntligen, skulle få se originalet (vilket jag nu alltså gjort på riktigt)

Det post-apokalyptiska temat i Mad Max är betydligt mindre genomtänkt, eller i alla fall betydligt mindre påkostat, och den humor som förekommer tolkar jag som ofrivillig (aldrig ett bra tecken hos actionfilmer). På ett sätt är det förstås lite intressant att se en framtid som bara tycks vara lite mindre befolkad och lite mer laglös än vår egen nutid, men jag hade gärna velat ha lite mer kött på benen när det gäller exempelvis polisens roll i det hela. Inte minst med tanke på att de verkar vara motarbetade av sina egna byråkrater. Av den bensinbrist som är det bärande elementet i The Road Warrior märks inte särskilt mycket, utom möjligen när bikergänget riskerar liv och lem för att i farten slanga en bensintransport.

Och trots att filmen enligt DVD-omslaget ska vara lika lång som ursprunget, 88 minuter, finns det inte en möjlighet att det som rullade på TV-skärmen skulle ha gett upphov till den moralpanik som utbröt under 80-talet. Och i och med det försvinner tyvärr också en hel del av filmens lockelse, i alla fall för mig. För naturligtvis är man nyfiken på vad det var som fick de rättrådiga att gå i taket.

Som det är nu kvarstår en rätt klumpigt berättad hämndhistoria modell A.1. där budgeten är på den nivån att stuntsen består av (1) motorcyklister som måste sakta ned till typ 20 knyck innan de kraschar för att inte slå ihjäl sig eller (2) dockor.

Nej, Mad Max är inte en film som har stått sig. I alla fall inte när den kommer utan det förlåtande skimmer som den antagligen får av att ha tjuvsett en dålig VHS-kopia på en flimrig moviebox när man var 14 år.

Annonser