En man av stil och smak (2015)

Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.

Fortsätt läsa ”En man av stil och smak (2015)”

Evig eld (2011)

Evig eldEn kirurg faller ihop på personalparkeringen vid Sundsvalls sjukhus. Har han kanske drabbats av blödande magsår på grund av för långa nätter och för mycket dåligt personalrumskaffe? En hjärtinfarkt på grund av för mycket övertid på ett sjukhus som lider av ideliga nedskärningar? De som till nöds kanske trodde det blir raskt motbevisade när en blodpöl börjar växa under den fallne. Det visar sig att den populäre Ola Bergman har blivit skjuten, men vem kan ha utfört ett sådant dåd? Och varför?

Fortsätt läsa ”Evig eld (2011)”

The Towering Inferno (1974)

alt. titel: Skyskrapan brinner!

Hur firar man bäst den sköna unionen mellan en nymornad TV-box som får in TCM och en inspelningsbar hårddisk? Med en klassisk katastroffilm förstås! Ända sedan The Towering Inferno gick som en liten – wait for it… – löpeld genom bloggosfären för något år sedan (fast jag kan bara hitta Fiffi och Jojjenito som skrivit om den. Och Plox, fast mycket tidigare.) har jag varit nyfiken på denna katastroffilmernas katastroffilm och nu var det äntligen dags.

Fortsätt läsa ”The Towering Inferno (1974)”

Candyman (1992)

Fredag, men ett undantag som bekräftar fredagssågningsregeln. Idag publicerar jag istället en recension av urbana skräckisen Candyman, vilken bygger på en förlaga från allas vår Clive Barker. På förekommen anledning från Trash is King! som i sin recension av Paperhouse hyllar regissören Bernard Rose och dennes övriga verk, vilka bland annat inkluderar denna film. Mitt återbesök hos en av de absolut otäckaste filmer jag någonsin sett modererade tyvärr (lyckligtvis?) skräckupplevelsen en smula.

***

Kärt barn har många namn: urban legends, vandringssägner, klintbergare. Ofta används de som besvärjare av ondska och rädslor, det har ju aldrig hänt någon man känner direkt utan vanligen ”en kompis kompis”. Antingen är det något man ska akta sig för (stanna på ödsliga vägar när galna seriemördare rymt från hospitalet) eller berättelser som ska bekräfta missuppfattningar som blivit så vanliga att de tas för fakta (råttkött i pizzor eller potatisodlingar i parketten).

Fortsätt läsa ”Candyman (1992)”