M. Night Shyamalan som regissör är ett intressant fenomen. När The Sixth Sense kom i slutet på 90-talet tycktes det som om den unge indier-amerikanen inte kunde göra något fel. Filmen som sådan har blivit något av en pop-kulturell ikon, från Haley Joel Osments darrande stämma ”I see dead people” till den smått revolutionerande upplösningen.

Därefter har Shyamalan under tio års tid primärt ägnat sig åt att med film efter film gräva sig djupare och djupare ned i sin egen konstnärliga grav. Imdb:s user ratings har sjunkit stadigt och The Last Airbender (med förbehåll för dess relativa färskhet) når knappt ens upp till hälften av tilldelningen till The Sixth Sense.

Cleveland Heep är fastighetsskötare i ett lägehetskomplex i Philadelphia, men har tidigare varit läkare (spoiler: han bär på ett Trauma). Alla hans lägenheter innehåller flera mer eller mindre udda individer som de fem spanska systrarna, de maja-rökande britterna eller killen som av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att bara bygga upp halva kroppen. En natt räddar han den vattenlevande, najadliknande Story från ett hotfullt monster och får veta att hon är skickad av havsfolket för att Rädda Mänskligheten.

Genom en av sina hyregäster, en Deus ex machina av bibliska mått i form av en hysteriskt rolig (not!) tjurig japanska, får han veta att Story måste bistås av ett antal karaktärer för att kunna fullfölja sitt uppdrag. Kan det vara så att alla dessa karaktärer finns i lägenhetskomplexet? Nej, det vore ju alldeles för osannolikt…

Jag förstår inte vad Shyamalan tänkte när han skrev den här storyn. Den påhittade mytologin med, ärligt talat, ganska fjantiga namn på allt skulle möjligen ha sin plats som en halvdåligt dataanimerad serie på Barnkanalen men är lite väl grund och skissartad för till och med ett sådant öde. Hur han bara kom på tanken att ge sig själv rollen som författare av Världsräddaren?

Jag undrar vad han tänkte när han satte repliker som ”I’m so lost without you” i munnen på sina karaktärer och kan inte annat än bli förundrad över att han lyckas snärja Paul Giamatti att uttala dem. Shyamalans uppenbara fascination över den bleksiktiga Bryce Dallas Howard är ett annat mysterium, här är hon ännu mindre och tunnare och blekare och lättglömd än i The Village.

Blott två saker räddar Lady in the Water från total kapsejsning ned i en cineastisk Marianergrav. Bob Balabans metanärvaro som surmulen och bitter film- och litteraturrecensent får det i alla fall att rycka lite i skrattmusklerna (även om det är svårt att inte se honom som en känga till alla kritiker som fått Shyamalan att gråta sig till sömns med taskiga recensioner). Och James Newton Howards musik lyckas framförallt mot slutet suggerera fram en betydligt bättre film än vad man i verkligheten har framför sig (även om allmusic.com menar att han snott kanske lite väl mycket från Morricones score till Days of Heaven).

Annonser