Det finns killar som gör misstag ibland och killar som har otur, de där som saker och ting aldrig riktigt lyckas för, hur mycket de än anstränger sig. Sedan finns det killar som Michael O’Hara som bara är rätt och slätt dumma. Som med öppna ögon och fullt medvetet trampar i klaveren och glatt sticker in skallen i varenda snara de får syn på. Inte är det då till mycken hjälp att de själva är fullt medvetna om hur dumma de faktiskt är.

I det här fallet ligger lockelsen i att snaran hålls av den fala Elsa Bannister, vars nuvarande tillstånd som hustru till den kände brottsmålsadvokaten Arthur Bannister har föregåtts av betydligt dunklare sejourer i Asien (bland annat då Shanghai – ”You need more than luck in Shanghai”). Trots att Michael verkligen inte är någon storögt naiv typ går han mot allt bättre vetande med på att arbeta på Bannisters yacht under en kryssning i den karibiska övärlden.

Där träffar han inte bara på Bannisters kompanjon George Grisby, vilken beter sig minst sagt underligt, utan får också chans att bli allt mer trollbunden av den sköna Elsa. Dessa tre: Grisby, Bannister och Elsa, väver en intrikat väv kring den stackars Michael som han får allt svårare att ta sig ur.

Nog för att det finns ögongodis att hämta i nutida CGI-snygghet och polerat foto som Up eller Shutter Island men det måste erkännas att svart-vitt och enastående lekar med skuggor, närbilder och spegelreflektioner verkligen inte går av för hackor det heller. Finishen i The Lady From Shanghai är otroligt läcker – Orson Welles är kantig och underbettig och Rita Hayworth rent överjordiskt snygg. Everett Sloane är knipslugt örnnäbbad medan den narraktige Glenn Anders hysteriska fnissande och svettiga ansikte sätter en olustig stämning. Framförallt den mångfacetterade slutscenen var fruktansvärt effektiv.

I sedvanlig noir-anda får vi en VO med Welles oefterhärmliga röst (släpig och nasal på en och samma gång) med en lätt irländsk touch den här gången som från ruta ett informerar tittaren om att det här, det kommer inte att gå bra. Replikskiftena mellan honom och Rita är framförallt i början rappa och smarta och guldigt cyniska one-liners finns det gott om: ”Well, it was me that was unconcious and he was as helpless as a sleping rattle snake”. Allt som allt lämnar filmen Gilmore Girls med gelikar långt bakom sig, hostande av vägdammet.

Tyvärr lyckas inte manuset (av Welles själv, så det finns ingen att skylla på) hålla samma nivå. Det förekommer scener som känns långsamma, egendomligt lösta narrativt eller rent ut sagt onödiga, man blir aldrig riktigt klok på relationen mellan Michael och Elsa och den intrikata väven blir lite väl intrikat, på gränsen till ogreppbar. Inte bara för den till synes ständigt yrvakne Michael utan också för tittaren. Upplägget med triaden som fångar den nyttiga idioten mellan sig men som samtidigt inte kan låta bli att förtära både varandra och sig själva är fantasieggande, ödesmättad och stämningsskapande men förlorar sig i allt för många kringelkrokar.