alt. titel: Wings of Desire, Himmel över Berlin

Som en liten hyllning till den nyss avlidne Peter Falk och en påminnelse om att han faktiskt hade fler bidrag till den globala kultursfären än Columbo.

***

I Berlin (och i alla andra städer på jorden får man väl anta) finns det änglar som har förmågan att uppfatta människors tankar. De enda som kan känna deras närvaro är barn och Himmel över Berlin både öppnas och åtföljs konstant av ett långt poem (av Peter Handke) om hur barn uppfattar världen mer omedelbart och ”rent” än vuxna. Egentligen verkar inte dessa långrocksklädda och målarpenselhästsvansförsedda entiteter ha någon direkt uppgift, men de tycks dras till människor i nöd eller handlingar och tankar som ”vittnar om mänsklighetens andlighet”. Om människans andlighet bäst uttrycks av att man låter sig bli blöt av regnet fastän man inte behöver kan dock diskuteras.

Särskilt en ängel känner sig särskilt dragen till denna mänsklighet och drömmer om att känna sig jordbunden. Utifrån hans önskan att ”ana istället för att veta” och känna sig vild får man uppfattningen att trots att änglarna är allvetande och har ett bokstavligt överblicksperspektiv från det berlinska landmärket Siegessäule (Segerkolonnen, drygt 60 meter hög), lever de med ett filter mellan sig själva och mänskligheten. Detta symboliseras också av att änglarnas perspektiv är filmat i svart-vitt.

Två saker gör denna ängel än mer beslutsam att överge sitt celestiala tillstånd. Först ser han trapetsartisten Marion (Solveig Dommartin är ruggigt lik Cate Blanchett) på en liten nedgången och konkurshotad cirkus, som tagit sitt namn, Cirkus Alekan, efter filmens fotograf Henri Alekan. Möjligen får han vid denna åsyn en ögonblicksbild av hur det är att vara människa, för sekundsnabbt övergår filmen till att vara i färg. En anledning till att han fastnar för just Marion torde också vara att hennes tankar knappast är genomsnittliga vardagstankar, istället är det högtflygande och genomtänkta utläggningar om ensamhet, rädsla och mänsklighet.

Sedan träffar han också Peter Falk som råkar vara i Berlin för att spela in en film. Det visar sig att Falk kan uppfatta änglarnas närvaro och talar sig varm för enkla nöjen som kaffe och cigaretter eller känslan av att kunna gnugga händerna mot varandra när man fryser. Det avgör saken och vår ängel bestämmer sig för att ta språnget ut i verkligheten och se världen i färg.

Nu ska man väl inte luras att tro att berättelsen i Himmel över Berlin är riktigt så här rätlinjig, insprängt i denna röda tråd förekommer många, många scener och samtal som egentligen i leder någonvart och som inte heller ger i alla fall mig så mycket på ett filosofiskt plan. Jag blir exempelvis aldrig riktigt klok på den gamle mannen som går omkring och tänker på mänsklighetens berättare innan jag i eftertexterna ser att han kallas för Homeros. Det hade varit kul att veta innan.

Innan jag nu äntligen tog mig för att se denna klassiker var min enda relation till det tyska originalet den amerikanska remake som jag hade det tvivelaktiga nöjet att se på slutet av 90-talet. Med Nicholas Cage som ängel och Meg Ryan som genom sin uppoffrande läkare hans betydligt mer värdiga kärleksobjekt. För vilket bidrag ger en trapetskonstnär till mänskligheten? Egentligen?

Jag kan verkligen inte påstå att Himmel över Berlin var den bästa film jag någonsin sett men i förhållande till det senare omtaget, hade den en hel del förtjänster. Misstaget City of Angels gjorde var att vaska fram ovanstående historia, trimma bort allt som inte drev den framåt och göra den så logisk som det nu går att göra en berättelse om änglar. Plus ett slut som var outhärdligt sentimentalt och uppenbart (kanske begär jag för mycket av en amerikansk film?).

Med änglastaden i bakhuvudet kunde jag nu uppskatta att saker och ting bara händer i Himmel över Berlin, utan någon överdriven förklaring kopplade till sig. Emellertid hade man haft den goda smaken att plocka med sig biblioteksscenen, som i bägge filmerna får lov att sägas vara mina absoluta favorit. Det kan å andra sidan ha att göra med att jag är löjligt förtjust i bibliotek.

Däremot finns en hel del annat som verkligen inte funkar för min del. Till att börja med rullar filmens förtexter ackompanjerade av sådan där klagade stråkmusik som nu för tiden nästan bara används när man ska parodiera Seriös (och därmed obegriplig) film. Ett tag tänkte jag mig att man skulle se Himmel över Berlin mer som cineastisk poesi, snarare än prosa, men för det finns varken tillräckligt välkomponerade och/eller vackra bilder eller lyrisk dialog.

Filosofiskt är den som sagt alldeles för full med halvfärdiga och ogräddade funderingar för att de ska ge något i den aspekten, inklippningen av arkivbilder från andra världskriget sitter förvisso som en rejäl käftsmäll men jag blir aldrig riktigt klar över varför jag får käftsmällen. Jag får inte heller någon större insikt i mänsklighetens essens. Allt det här får mig väl mest att känna mig lite så där lagom trött och det finns ändå tillräckligt många korn av intresse för att jag inte ska behöva plåga mig igenom det hela.

Men sedan läser jag på Wikipedia (med sedvanligt förbehåll för sanningshalten, naturligtvis) att fotografen Henri Alekan (som bland annat jobbat med Cocteau under La Belle et la Bête, oh la la) använde en silkesstrumpa som filter när han filmade änglaperspektivet för att få till den där avskiljda känslan som jag nämnde innan. Men inte vilken silkesstrumpa som helst som han sprungit och köpt på den tyska motsvarigheten till H&M två minuter innan klappan ljöd för att han fick en snilleblixt, oooh nej.

Han använde givetvis en silkesstrumpa som inte bara var väldigt gammal och därmed unik, utan också tillhört hans far- eller mormor, och den här information gör mig nästan mer förbannad än något annat eftersom det är precis de skitnödiga och sökta smådetaljer som jag avskyr i den här typen av filmer. Det får mig att längta, nej sukta, efter ett Bruckheimer- eller Emmerich-maraton. Ytligt skräp som är nedhällt i en mall, optimalt anpassad för att underhålla så många som möjligt och uppröra så få som möjligt.

Men för all del, uråldriga benkläder förutan, Himmel över Berlin var som sagt en rätt intressant filmupplevelse, inte minst i i den bemärkelse att jag känner en viss tillfredsställelse att faktiskt ha sett en av de där Klassikerna (komplett med Nick Cave och allt). Kommer jag någonsin att se om den? Inte en chans.

Annonser