En undanskymd by någonstans i USA i slutet av 1800-talet. Ett hårt liv på många sätt, men också en oskyldigare tid med enkla nöjen och en tajt sammanhållning bland familjerna. Men faror lurar, både i de avlägsna städerna och i de betydligt mer närliggande skogarna. Av anledningar som snart blir uppenbara är färgen rött förknippad med hot och alla är paniskt rädda för något man kallar de Onämnbara. På grund av dem har man upprättat en skarp gräns mellan byn och skogen som upprätthålls av vimplar och facklor, olika former av offerritualer och ett vakttorn som är bemannat nätterna igenom. Men säg den fara som inte samtidigt är kittlande och många av byns ungdomar är obönhörligt nyfikna på skogen och dess mystiska och mytiska invånare.

The Village känns som filmen som slutgiltigt bekräftade för många att M. Night Shyamalan nog aldrig skulle komma att återupprepa succén med The Sixth Sense. Lite orättvist skulle man kunna tycka, för om man försöker låta den stå för sig själv är den inte så tokig. Shyamalan har lyckats skapa en säregen stämning genom sin lek med färger (det hotande röda och den skyddande gula) och den höstlika säsongen som bjuder på både väder som lämpar sig för glädjefyllda bröllopsmiddagar al fresco och mer olycksbådande grådagrar med nakna grenar som sträcker sig skelettartat mot skyn.

Ett par noggrannt arrangerade scener, där den med närbild på Joaquin Phoenix i ena änden och Bryce Dallas Howard i den andra i någon slags Janusinvertering är särskilt trevlig. James Newton Howard står (som vanligt) för ett ganska lyckat score och regissören lägger nästan lika mycket vikt vid det auditiva som det visuella, bland annat för att understryka att detta är det sinne varmed den frimodiga pojkflickan Ivy huvudsakligen har att orientera sig med.

Men visst, något storverk är knappast The Village. Framförallt lider den av det som i princip alla Shyamalans filmer har lidit av sedan Unbreakable — den avslutande twisten lyckas aldrig leva upp till den stämning som skapats fram tills dess. Den är inte ologisk, men det blir lite…platt.

Liksom i Signs kan man heller inte fundera allt för mycket på filmen, för då börjar både de filosofiska och praktiska problemen bli rätt uppenbara. Regissörens fascination för Bryce Dallas Howard förstår jag inte, hon är i och för sig käck och glad och rätt rar som Ivy Walker men totalt förglömlig så fort eftertexterna börjar rulla. Adrien Brodys karaktär spelar förvisso en viktig roll i handlingen men känns trots det påklistrad och, när allt kommer omkring, som en sämre version av Leos betydligt mer imponerande prestation i What’s Eating Gilbert Grape.

Annonser