”I don’t care when the weather man says/when the weather man says it’s rainin’/you never hear me complainin'”. Men klagar, det är precis vad Dave Spritz gör.

I USA är det något av ett stående skämt att väderflickan inte behöver ha särskilt mycket i skallen för att klara av sitt arbete. David Spritz är en väderman, någon som egentligen bara behöver kunna läsa från en teleprompter under ett par timmars inspelning varje dag för att sedan kunna lyfta en saftig lön. Om Dave nu bara hade kunnat njuta av sitt lätta och välbetalda arbete hade väl allt varit frid och fröjd, men han försöker ständigt få bekräftelse från sin Pulitzervinnande far som tyvärr som inte uttrycker någon större stolthet över sin hundmatspushande son.

Dave vill också vara en bra far för sina två barn, surmulna och rökande tolvåringen Shelly (med en faiblesse för alldeles för trånga kläder och följdriktigt känd under öknamnet ”camel toe” bland sina klasskamrater) samt något mindre surmulne Mike (som dock är på god väg att bli groomad in i sexuellt seriemördande av sin drogrådgivare). Chansen att vara en bra make har han redan sumpat och trots att skilsmässan från hustrun Noreen tycks vara tämligen fullbordad verkar Dave fortfarande hysa någon form av desperat hopp om att de nog skulle kunna lappa ihop förhållandet om de bara fick en chans att Prata Ut.

Tanken är väl att The Weather Man ska vara en mörkare samt lite mer absurd och känslosam version av exempelvis Bruce Almighty eller Click men jag måste erkänna att jag börjar bli hjärtligt trött på alla dessa män som uppenbarligen tycker att deras liv är skit trots att de egentligen har allt upplagt på silvertallrik. Gör något av det ni har istället för att hela tiden tråna efter det inte alls säkert grönare gräset i alla andras liv!

Det här med porträttering av skilsmässor på film är intressant. Jag har en känsla av att det för några år sedan var vanligast att det var den förfördelade hustrun som satt och grämde sig bitter över att maken redan gått vidare med en tjugo år yngre kvinna (ofta var det också han som tagit initiativ till brytningen, typexemplet torde väl vara First Wives Club). Numera tycks det istället i nio fall av tio vara makan som tar steget och dessutom också snabbt hittar en ny man att slå sig till ro med medan den före detta mannen hyser ett lika fåfängt som löjligt hopp om att de nog ska kunna ordna upp saker och ting igen.

Att se Nicholas Cage gå genom sitt liv med ledsen hundblick medan han känner sig otillräcklig och med dålig framgång försöker kommunicera med far, barn och hustru är inte särskilt upplyftande. Det blir aldrig heller särskilt bra. Jag stör mig hela tiden på småsaker; som att man prompt måste göra Shelly både överviktig och ful för att understryka det komiska i Daves fadersmisslyckande eller att den händelse som förenar tre generationer av män är när Dave beter sig som en Riktig Man och klår upp Mikes drogrådgivare.

Möjligen kan The Weather Man här ha varit någon form av hobbyprojekt för regissören som något oväntat visar sig vara Gore Verbinski. Filmen klämdes nämligen in mellan Pirates… ett och två och det är mycket möjligt att Verbinski insåg sina begränsningar. Han tycks i alla fall än så länge inte har gjort några försök att återkomma till en genre (mörk dramakomedi) som verkligen inte är lätt att balansera.