Kapten John Carter stred i amerikanska inbördeskriget på federationens sida och har därför inte mycket att hämta efter freden. Istället ger han och en kompanjon, John Powell, sig in i gruvbranschen. De hittar en rik åder i Arizona men när Powell ska rida för att hämta mer utrustning och mannar blir han överfallen av vilda Apacher (eller ”red rascals” som Carter benämner dem). Carter lyckas mot alla odds rädda sin numera piggsvinsliknande vän, men till ingen nytta. Utmattad faller vår hjälte i sömn i den grotta dit han tagit sin tillflykt.

När han kommer till sans kan ha först inte röra sig. I flera timmar ligger han som paralyserad och bara genom en monumental viljeansträngning lyckas han resa på sig. Men se, hans kropp ligger samtidigt kvar på grottgolvet! Är detta döden?

Man skulle ju kunna tro att allt det här vore stoff för åtminstone ett par äventyrsböcker, men som titeln antyder är det blott en ovanligt händelserik upptakt. I Arizonanattens friska luft ser Carter nämligen upp mot himlen och han blir återigen som trollbunden. För honom, en krigets man, har Mars alltid haft en obeveklig dragningskraft och så även den här märkliga natten.

“I closed my eyes, stretched out my arms toward the god of my vocation and felt myself drawn with the suddenness of thought through the trackless immensity of space. There was an instant of extreme cold and utter darkness.”

A Princess of Mars var Edgar Rice Burroughs första bok, först publicerad under det tidiga 1910-talet som en följetong i All-Story Magazine. Den blev omåttligt populär, Burroughs skrev flera böcker i den så kallade Barsoom-serien (marsianerna själva kallar sin planet för Barsoom), den blev vägledande i science fiction-pulpgenren och inspirerade inte bara författare som Ray Bradbury och Arthur C. Clarke utan även yrkesmän som Carl Sagan.

A Princess of Mars i mångt och mycket en western i science fiction-miljö och stilbildande för den nisch som kallas sword and planet. Detta tack vare en kuriös blandning av futurism och medeltid, både vad gäller vapen och samhällsstruktur, samt en parallell till både den litterära sword and sorcery och den cineastiska sword and sandal. John Carter är utan tvekan en manlig man och understryker dessutom sin hjältestatus genom att blygsamt påpeka att han inte ser sig själv som en sådan. För honom har feghet liksom aldrig varit ett medvetet alternativ och det är verkligen inget han ångrar.

På Mars kommer han i kontakt med indianer, förlåt marsianer, och medan vissa av dem är gröna, huggtandsförsedda och vildsinta, är andra mer i kapten Carters smak.

“Her face was oval and beautiful in the extreme, her every feature was finely chiseled and exquisite, her eyes large and lustrous and her head surmounted by a mass of coal black, waving hair, caught loosely into a strange yet becoming coiffure. Her skin was of a light reddish copper color, against which the crimson glow of her cheeks and the ruby of her beautifully molded lips shone with a strangely enhancing effect. …[I]ndeed, save for her highly wrought ornaments she was entirely naked, nor could any apparel have enhanced the beauty of her perfect and symmetrical figure.”

Nej, man läser knappast den här typen av böcker för nyanserade genusperspektiv, de är snarare ganska charmiga i all sin rättframhet. Män är män och kvinnor är kvinnor, jordbor såväl som marsianer.

Istället är det Carters äventyr som står i fokus men tyvärr blir det efter ett tag lite repetitivt. Han slåss, han flyr, han imponerar med sin stryka och sitt mod och han räddar sin prinsessa. Dessutom tar det lite för lång tid innan det hela kommer igång, trots den actionspäckade upptakten. Burroughs faller här i samma fälla som Tolkien med sina hober, alldeles för många ord går åt till att förklara hur marsianernas samhälle fungerar.

Möjligen är det orättvist att jämföra detta förstlingsverk med Red Nails, som inte bara hade ett antal tidigare böcker utan också drygt tjugo år av pulputveckling i ryggen, men jag tycker att Howard lyckas i sin Conan-värld skapa en betydligt bättre stämning än Burroughs får till på sin grannplanet.

Tillräckligt bra är boken dock för att jag ska bli lite sugen på att testa inte bara fler John Carter utan även Tarzan. Kanske lyckas Tarzan kombinera fantasyvibbarna från Howard med interplanetarisk råaction? Jag får helt enkelt återkomma i saken.

Librivoxkvalitet: Fullt acceptabelt inläst av olika personer. Låt er inte luras av den charmigt knastriga inledningen!