The Indian Runner (1991)

Nu för tiden är det väl ingen som höjer ögonbrynen åt att Sean Penn har klivit in i de seriösas pantheon med roller som Harvey Milk och filmer som The Pledge. Men 1991 torde hans regidebut The Indian Runner ha orsakat en viss uppståndelse, blott två år efter skilsmässan från Madonna och fyra år efter paparazzo-misshandeln. The Indian Runner är nämligen ett finstämt drama om två bröder, låsta i en omöjlig känslomässig halvnelson.

En älskad lillebror. En strulputte som efter att ha tjänat i Vietnam nu är tillbaka i USA. Självklart försöker den ansvarstagande polis-storebrodern fixa och dona så att allt ska ordna sig till det bästa, från jobb till hus och familj. Självklart täcker han upp när brorsan återfaller lite. Självklart går det åt helvete.

The Indian Runner börjar med en historia om hur amerikanska urinvånare jagade hjort. Hjorten försökte undkomma men eftersom den alltid sprang i cirklar var slutet oundvikligt. Lika oundvikligt är det att lillebror Frank aldrig kommer att kunna slå sig till ro i Nebraskasmåstaden med sin Dorothy och deras gemensamma barn. Att han aldrig kommer att nöja sig med ett nio till fem-jobb. Poängen med The Indian Runner är snarare att i all denna oundviklighet undersöka relationen mellan Frank och den ordentlige Joe, som aldrig tycks kunna glömma den sorglösa tid de delade som barn.

Men Joe är inte heller helt lycklig i all sin präktighet. I detta avseende är han en riktig Man — han har blivit polis för att kunna försörja fru och barn men längtar egentligen tillbaka till livet som bonde. Han säger att han skulle vilja brinna för något igen, men gör naturligtvis sin plikt. I många avseenden påminner The Indian Runner om The Chase där det var Marlon Brandos sheriff som längtade efter att återgå till bondelivet.

Sean Penn lyckades få ihop en imponerande rollista i denna sin första film och också göra något av den. David Morse och Viggo Mortesen är övertygande som Joe och Frank. Valeria Golino och Patricia Arquette är lika övertygande som två väldigt olika hustrur till två väldigt olika män. Charles Bronson gör ett intressant nedtonat inhopp som fadern och om man inte blinkar hinner man till och med få sig en liten skymt av Benicio del Toro.

Och ändå…ändå… Jag blir aldrig riktigt engagerad i Joe och Franks relation. Kan inte relatera till den rädsla (men för vad?!) som väl egentligen är det som driver Frank till att försöka slå sig fri på rätt korkade sätt. Jag blir betydligt tidigare än Joe irriterade på denne bortskämde pojk-man som inte klarar av att ta ansvar för det liv han försöker leva och som dessutom hela tiden balanserar på gränsen (som överträds minst en gång) till hustrumisshandlare. Lika irriterad blir jag på Joe som inte långt tidigare tar i med hårdhandskarna eller helt enkelt skiter i sin lillebror. Jag blir bara trött när Dorothy ivrigt och stjärnögt välkomnar Frank efter fängelsevistelsen som orsakades av att han slog henne. Men visst är den som det engelska uttrycket formulerar det: “food for thoughts”.

8 reaktioner till “The Indian Runner (1991)”

  1. Men vad är detta? Här ser jag att du skrivit om denna toppenfilm och förväntar mig en hyllning, men så får jag se det här. 😉 Välskrivet som vanligt dock!

    För egen del fastnade jag stort för båda brödernas livsöden. Kan ju vara för att jag gillar Springsteenlåten Highway Patrolmen som filmen bygger på.

  2. Haha, trevligt att språk och argument funkade även om slutomdömet inte gjorde det 🙂 Hade väl kunnat gissa att musikkopplingen skulle fastna hos dig. Jag märker att jag ofta har väldigt dåligt tålamod med den här typen av karaktärer, vill bara skrika åt dem att skärpa sig lite så kommer allt att bli så mycket enklare. Jag skulle bli en utmärkt förälder 😉

  3. Härligt Sofia och tack för att du påminde mig om att denna film är ett glapp i min filmkunskap. Ska genast bli ändring på det (trots ditt betyg). Är inte det en bra recensionskomplimang så säg? 😉

  4. Länge sedan jag såg den men då gillade jag den. kanske en omtitt ngn gång. Jag kan förstå din kritik ibland stör dessa karaktärsdrag mig otroligt mycket ( Rounders ) men här reagerade jag inte nämnvärt. The Pledge tycker jag dock är snåppet bättre om vi talar om Penns regijobb. Välskrivet och välartikulerat as always 🙂

  5. @Fiffi: Huvudsaken är ju att läsaren blir nyfiken på filmen — du ger bara bra recensionskomplimanger 😉

    @filmitch: Thanx! Intressant nog kände jag mig å andra sidan inte hälften så irriterad på karaktärerna i Rounders… Ja, det är ju ändå en debutfilm.

  6. Penn är duktig regissör. Hans filmer är ofta ganska mörka. The Indian Runner var inget undantag, den kändes kolsvart. Jag gillade den tillräckligt mycket för att betyget skulle bli 3+/5. Hoppas hela tiden att allt skulle ordna sig på nåt sätt för självdestruktiva (alt: strulputtiga) Frank.

  7. @Jojjenito: Ja, hans track record ser bra ut. Och han verkar gilla att jobba med både Jack Nicholson och David Morse. För min del blev det alldeles för uppenbart att det aldrig skulle ordna sig för Frank…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: