Nu för tiden är det väl ingen som höjer ögonbrynen åt att Sean Penn har klivit in i de seriösas pantheon med roller som Harvey Milk och filmer som The Pledge. Men 1991 torde hans regidebut The Indian Runner ha orsakat en viss uppståndelse, blott två år efter skilsmässan från Madonna och fyra år efter paparazzo-misshandeln. The Indian Runner är nämligen ett finstämt drama om två bröder, låsta i en omöjlig känslomässig halvnelson.

En älskad lillebror. En strulputte som efter att ha tjänat i Vietnam nu är tillbaka i USA. Självklart försöker den ansvarstagande polis-storebrodern fixa och dona så att allt ska ordna sig till det bästa, från jobb till hus och familj. Självklart täcker han upp när brorsan återfaller lite. Självklart går det åt helvete.

The Indian Runner börjar med en historia om hur amerikanska urinvånare jagade hjort. Hjorten försökte undkomma men eftersom den alltid sprang i cirklar var slutet oundvikligt. Lika oundvikligt är det att lillebror Frank aldrig kommer att kunna slå sig till ro i Nebraskasmåstaden med sin Dorothy och deras gemensamma barn. Att han aldrig kommer att nöja sig med ett nio till fem-jobb. Poängen med The Indian Runner är snarare att i all denna oundviklighet undersöka relationen mellan Frank och den ordentlige Joe, som aldrig tycks kunna glömma den sorglösa tid de delade som barn.

Men Joe är inte heller helt lycklig i all sin präktighet. I detta avseende är han en riktig Man — han har blivit polis för att kunna försörja fru och barn men längtar egentligen tillbaka till livet som bonde. Han säger att han skulle vilja brinna för något igen, men gör naturligtvis sin plikt. I många avseenden påminner The Indian Runner om The Chase där det var Marlon Brandos sheriff som längtade efter att återgå till bondelivet.

Sean Penn lyckades få ihop en imponerande rollista i denna sin första film och också göra något av den. David Morse och Viggo Mortesen är övertygande som Joe och Frank. Valeria Golino och Patricia Arquette är lika övertygande som två väldigt olika hustrur till två väldigt olika män. Charles Bronson gör ett intressant nedtonat inhopp som fadern och om man inte blinkar hinner man till och med få sig en liten skymt av Benicio del Toro.

Och ändå…ändå… Jag blir aldrig riktigt engagerad i Joe och Franks relation. Kan inte relatera till den rädsla (men för vad?!) som väl egentligen är det som driver Frank till att försöka slå sig fri på rätt korkade sätt. Jag blir betydligt tidigare än Joe irriterade på denne bortskämde pojk-man som inte klarar av att ta ansvar för det liv han försöker leva och som dessutom hela tiden balanserar på gränsen (som överträds minst en gång) till hustrumisshandlare. Lika irriterad blir jag på Joe som inte långt tidigare tar i med hårdhandskarna eller helt enkelt skiter i sin lillebror. Jag blir bara trött när Dorothy ivrigt och stjärnögt välkomnar Frank efter fängelsevistelsen som orsakades av att han slog henne. Men visst är den som det engelska uttrycket formulerar det: “food for thoughts”.