Primeval (2007)

Det är inget lätt jobb att få filmer som Anaconda att framstå som slagfärdiga och påhittiga men Primeval lyckas riktigt bra. Ociviliserade länder blir återigen hemsökta av ett människoätande monster som inte drar sig för att kräkas upp det nyss ätna för att kunna sätta i sig ännu mer.

Ett gäng journalister kommer till Burundi för att filma och helst också fånga den gigantiska människoätande krokodilen Gustave. Teamet består av Snygga Kvinnliga Journalisten Aviva, Snygga Manliga Journalisten Tim (som inledningsvis självklart tycker att han är en bättre journalist än Aviva och alldeles för bra för att jaga vattenödlor i bushen), Roliga Svarta Kameramannen Steven, Australiensiske Krokodilexperten Matt som vill fånga besten levande (för i Steve Irwins efterdyningar kommer krokodilexperter att för evigt vara aussies) och Inhemske Guiden Jacob som till skillnad från Matt, surprise, surprise, anser att det enda rätta är att döda odjuret.

Väl framme i den lilla byn, vars invånare ska hjälpa dem att få en gigantisk bur på plats, får teamet en bra start genom att ignorera de lokala traditionella offerritualerna, vägra äta den mat som bjuds och vägra delta i en schamanritual som ska skydda dem. Buren hamnar dock till slut i vattenbrynet varpå alla försök att filma Gustave, ditlockad av både levande och döda byten, givetvis fallerar. Däremot lyckas Steven filma hur bland andra byschamanen blir avrättad av underhuggare (varav en äger en kuslig likhet med Mr T) till krigsherren Little Gustave, vilket innebär att våra västerlänningar nu inte bara behöver frukta krokodildöden, utan också rebelldöden.

Skillnaden mellan Primeval och andra, mer eller mindre snarlika djurskräckisar, är att Gustave faktiskt finns på riktigt. Jag har dock svårt att tänka mig att han skulle vara riktigt så smart, hämndlysten, snabb (han drar ikapp en springande människa på torra land) och genuint ond som man försöker framställa honom i den här soppan. Riktigt problematiskt blir det eftersom Primeval tycks ha någon slags dokumentär ambition (genom att använda ett ”riktigt” monster), samtidigt som den försöker göra Gustave till en metafor för människans ondska (”we created this monster”).

Kombinationen djuskräckis och samvetsfilm är inte heller klockren. Djurskräckisar fungerar vanligen bäst när de har glimten i ögat och inte tar sig själva på allt för stort allvar och det blir väldigt svårt när man samtidigt ska tackla ämnen som Darfur och världens ointresse för döda afrikaner (egentligen samma ha-kakan-kvar-och-äta-upp-den-problematik som förekom i Rambo). Denna inställning blir dessutom väldigt knepig eftersom filmens attityd till Afrika är minst sagt svajig — å ena sidan har man den moraliska indignationen, å andra sidan är Afrika ociviliserat, farligt samt fullt av äcklig mat, läskiga kryp och bongo-bongorytmer. Allt detta uttrycks givetvis endast i form av humor från Rolige Svarte Kamermamannen Steven, som ju har immunitet på grund av sin hudfärg, men när filmen är slut ligger ändå alla dessa åsikter kvar på bordet.

Behöver jag ens säga att effekterna suger? Å andra sidan har vi ju croc-o-spective — en kamera till hälften nedsänkt i vatten…