Gomorra (2008)

I Neapel och trakterna därikring är det Camorran, maffian, som styr. Våldet finns ständigt närvarande men när det tar sig uttryck sker det ofta snabbt och skoningslöst. I Gomorra får vi möta fem olika människoöden vars liv är mer eller mindre insyltade med Camorran. Don Ciro går runt och lämnar pengar till familjer vars släktingar sitter i fängelse för att de ska klara sin försörjning. Det är dock ett farligt jobb eftersom han när som helst kan bli attackerad av rivaliserande klaner. Roberto jobbar med avfallshantering, vilket primärt består i att hitta övergivna stenbrott där han och hans chef kan dumpa giftigt avfall.

Pasquale är skräddare och har ett ganska välbetalt jobb men måste färdas i bagageutrymmet på en bil för att kunna vidareutbilda arbetare på en annan fabrik än den han jobbar för. Totò är trettonåringen som gärna vill bli upptagen i en klan och som initiationsrit blir beskjuten iförd skottsäker väst. Slutligen Marco och Ciro, två smågangsters och -knarkare, som tror att de är hot shit, gillar att låtsas att de är Tony Montana och beklaga sig över ”colombianerna”.

Filmen bygger givetvis på Roberto Savianos populära bok med samma namn, vilken tyvärr var relativt oläslig. Här har man plockat ut fem av de tydligaste historierna men filmen utgör inte någon markant förbättring. I boken fick man så mycket information att tråden blev begravd. I filmen får man så lite information att tråden tycks vara spårlöst försvunnen. Filmen ger intryck av att nästan kunna vara en sådan där dokumentär utan berättarröst där personer och händelser ska bistå med all kunskap men det funkar inte. Utan någon som helst bakgrund eller sammanhangsinformation får man sitta och gissa sig till vad det är som händer och hur det hänger ihop med maffiatemat.

Inte tillräckligt mycket dokumentär för att man ska bli upprörd. Inte tillräckligt mycket spelfilm för att man ska bli berörd.