Om jag var nybakad polis i USA och blev ihopparad med en äldre och mer erfaren polis skulle jag vara ganska nervös. Antingen skulle min partner, sannolikt på grund av ett misstag från min sida, bli skjuten omgående av en skurk eller också skulle han (för det är ju nästan alltid en han) visa sig vara en sådan där polis som gör allt för att sätta dit skurkarna, inklusive fabricering av bevis och kallblodiga nedskjutningar.

Bobby Keough och Eldon Perry är sådana partners. Vi får möta dem när de är under internutredning för en dödsskjutning, vilken, får vi sedan veta, var Bobbys ”initiatiering”. Eldon tvekar inte en sekund att göra vad som krävs för att se till att buset kommer bort från Los Angeles gator och han har gott om uppbackning från sin närmsta chef. Han är den där typen av polis som börjar morgonen med att knycka i sig ett par fingerbredder whiskey, har ett allt mer distanserat förhållande till sin fru och vars relation till sonen primärt går ut på att tycka det är positivt att grabben ringer ”Sorority Sluts Hot Line”, för då vet man att han ju i alla fall inte är bög.

Upplägget med korrumperade poliser och en rättsröta som går långt upp i polishierarkin känns igen och Dark Blue bygger också på en story av James Ellroy. För att vi som publik verkligen inte ska missa denna koppling innehåller Terence Blanchards score gott om ensamma trumpeter som inte så lite påminner om Jerry Goldsmiths betydligt bättre till L.A. Confidential.

Dark Blue är en rätt solid polisrulle men hade kunnat vara mer — jag förstår att James Ellroy undanbad sig att hans namn skulle användas i reklamsyfte. Kurt Russell är trovärdigt sliten och plufsig och Scott Speedman gör i alla fall inte bort sig som gröngölingspolisen. Den inledande scenen med en stissig Russell som sedan raskt hoppar tillbaka fem dagar gör dock varken till eller ifrån och när vi tidsmässigt är ikapp har vi redan glömt den. Varken Ving Rhames och Michael Michele är tillräckligt dåliga skådisar för att, som här, spela karaktärer vars enda uppgift är att föra händelseförloppet framåt.

Det stora problemet är emellertid att hela filmen utspelar sig 1992, mot bakgrund av rättegången mot poliserna i Rodney King-målet. Det hänvisas till händelsen i sig och rättegången upprepade gånger, i påslagna TV-apparater berättar nyhetsuppläsare precis var rättegångsprocessen befinner sig. Och självklart måste det ha varit en stor grej i LAPD under den här perioden, men det gör egentligen ingen som helst skillnad för filmens händelseförlopp (med ett undantag). Både rättegången och de efterföljande upploppet är egentligen inget mer än en bakgrund, en kuliss, och som en sådan tar den alldeles för stor plats.

Annonser