Les parapluies de Cherbourg (1964)

Det mesta i Les parapluies… — miljöer, bilar, inredningsdetaljer och inte minst Catherine Deneuves själva uppenbarelse — borde ge de mest världsvana av retro-kåta designers multipla fontänorgasmer. Deneuve har sååå stora ögon med sååå långa ögonfransar och rejäla mängder mascara och går klädd i de chicaste av mamma-klänningar. Själv blev jag i det närmaste hypnotiserad av den fantastiskt blommönstrade druvlila och höstlövsbrandgula tapeten inne i det lilla rummet bakom damerna Emerys paraplybutik.

Döm min förvåning: här förväntade jag mig något svårmodigt à la nouvelle vague och så kommer denna uppenbarelse i sång (mer tal-till-musik i vissa lägen) och med ett färgschema som känns mer i stil med en Disneyrulle. Inte för att handlingen i sig motsvarar någon puttrig amerikansk barnfilm i all sin enkelhet. Geneviève och Guy älskar varandra som bara en 16-åring och en 20-åring kan göra. Han blir inkallad till kriget i Algeriet medan hon blir kvar. Hur ska det gå, hur ska det gå? Kommer deras odödliga tonårskärlek att överleva i de två år som Guy måste vara borta?

Musiken är märkligt upbeat genom hela filmen medan den avhandlar ämnen som krossade hjärtan och älskade tanters död. Enda gången den ändrar karaktär är mot slutet, möjligen för att ge uttryck för de känslor som Guy och Geneviève själva inte kan eller vill visa. Visuellt blir tittaren inte bara trakterad med sprakande färger utan också spännande vinklar, vilket bland annat signaleras genom introts regniga rakt ovanifrån-perspektiv. Handlingen är som sagt var enkel men blir aldrig simplistisk eller överdrivet sentimental. En ny liten juvel att lägga till samlingen, alltså.

7 reaktioner till “Les parapluies de Cherbourg (1964)”

  1. En riktigt mumsig liten musikal. Tog ett tag innan man vande sig att de sjöng hela tiden, ung. som i Sweeney Todd. Och visst är det härliga färger, kläder ja rubbet är härligt!

  2. Nu är det ju svårt att jämföra musikaler, men jag tyckte nog bättre om denna än Sweeny. Beror primärt på musiken, jag upptäckte med Sweeny att jag inte är så förtjust i Stephen Sondheim som jag trodde.

  3. Är mkt förtjust i musikaler, tror nog att denna slår Sweeny främst beroende på att den är som mkt mer färggladare, Sweeny var snygg men väldigt grå. Musiken går lite på jämt ut med en liten fördel till Chebourgh

  4. No problem, länka ska man bara göra om man tycker att något är bra och det tycker jag din sida är. Behöver ju inte nödvändigtvis vara ömsesidigt 😉

  5. Tack du, och jo, det är ömsesidigt. Men bättre kommer min sida att bli nu när jag har mer tid att arbeta på den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: