Les parapluies de Cherbourg (1964)

Det mesta i Les parapluies… — miljöer, bilar, inredningsdetaljer och inte minst Catherine Deneuves själva uppenbarelse — borde ge de mest världsvana av retro-kåta designers multipla fontänorgasmer. Deneuve har sååå stora ögon med sååå långa ögonfransar och rejäla mängder mascara och går klädd i de chicaste av mamma-klänningar. Själv blev jag i det närmaste hypnotiserad av den fantastiskt blommönstrade druvlila och höstlövsbrandgula tapeten inne i det lilla rummet bakom damerna Emerys paraplybutik.

Döm min förvåning: här förväntade jag mig något svårmodigt à la nouvelle vague och så kommer denna uppenbarelse i sång (mer tal-till-musik i vissa lägen) och med ett färgschema som känns mer i stil med en Disneyrulle. Inte för att handlingen i sig motsvarar någon puttrig amerikansk barnfilm i all sin enkelhet. Geneviève och Guy älskar varandra som bara en 16-åring och en 20-åring kan göra. Han blir inkallad till kriget i Algeriet medan hon blir kvar. Hur ska det gå, hur ska det gå? Kommer deras odödliga tonårskärlek att överleva i de två år som Guy måste vara borta?

Musiken är märkligt upbeat genom hela filmen medan den avhandlar ämnen som krossade hjärtan och älskade tanters död. Enda gången den ändrar karaktär är mot slutet, möjligen för att ge uttryck för de känslor som Guy och Geneviève själva inte kan eller vill visa. Visuellt blir tittaren inte bara trakterad med sprakande färger utan också spännande vinklar, vilket bland annat signaleras genom introts regniga rakt ovanifrån-perspektiv. Handlingen är som sagt var enkel men blir aldrig simplistisk eller överdrivet sentimental. En ny liten juvel att lägga till samlingen, alltså.