Publicerad i Västerbottenskuriren september 1998 (?)

Året är 1985. Vi snackar smala läderslipsar, modefärgerna aprikos och turkos, röda läderjackor, stentvättade jeans, breda strassbälten, icke vattenfast mascara, keyboard-mönstrade slipsar och inte minst musik! Musiken står Robbie Hart för i egenskap av bröllopssångare, och han är bra på det han gör. Han låter fulla tonåringar kräkas utan att mamma och pappa ser, kort sagt reder upp alla pinsamma situationer som kan uppstå på bröllop. Men när Robbie överges på sitt eget bröllop blir han bitter och hatar allt vad brudar och brudgummar heter och funkar naturligtvis inte så bra som bröllopssångare. Inte blir det hela bättre av att tjejen som han fallit för (efter sin svikande fästmö) skall gifta sig med ett riktigt kräk.

Adam Sandler torde kanske vara mest känd för sina insatser i kultserien Saturday Night Live där han bland annat skapade Opera Man samt filmerna Billy Madison och Happy Gilmore. I The Wedding Singer spelar han en ganska snäll kille som också råkar vara en obotlig romantiker. Han tror på livslång kärlek ända tills den stund han blir övergiven vid altaret. Själva storyn i filmen är mer än lovligt tunn men eftersom 80-talet i sig självt var mer än lovligt töntigt så räcker kläder, gester, Boy George-wannabe, Madonna-look-a-like, dans och musik ganska långt.

Att se The Wedding Singer är tudelat för alla som var ”med på den tiden”. Samtidigt som man skrattar år alla fjantigheterna är det inte utan att man samtidigt rodnar av skam över den där mintgröna collegetröjan som fortfarande ligger undanstoppad längst in i garderoben. Dock har jag en känsla av att soundtracket kommer att bli en storsäljare.

Omdöme 2010:

Nä, jag kan inte påstå att jag fortfarande tycker att alla 80-talsattributen räcker ganska långt. Alla hänvisningar till sådant som man redan vet kommer att hända (Van Halen-brytningar till exempel) eftersom filmen har 13 retrospektiva år att spela på, blir snabbt tröttsamma. Sandler var rolig i SNL, men han kanske är bäst i små doser. Som vanligt blir jag inte särskilt underhållen av hans vansinnesutbrott och tricket att låta vilt främmande gamlingar eller barn säga oväntade och helst ekivoka saker (eller varför inte rappande gamla tanter?) börjar kännas lite gammalt. Precis som den mintgröna tröjan.

Men Barrymore är glad och bubblig och funkar bra i den här typen av komedi där hennes karaktär egentligen inte ska vara särskilt komisk. Kanske var det därför hon fick komma tillbaka i 50 First Dates? De sammanlagt kanske tre minutrarna man får med Steve Buscemis bittre och gravt alkoholiserade best man och John Lovitz som Robbies självgode konkurrent är de roligaste i hela filmen.

Annonser