The Wedding Singer (1998)

Publicerad i Västerbottenskuriren september 1998 (?)

Året är 1985. Vi snackar smala läderslipsar, modefärgerna aprikos och turkos, röda läderjackor, stentvättade jeans, breda strassbälten, icke vattenfast mascara, keyboard-mönstrade slipsar och inte minst musik! Musiken står Robbie Hart för i egenskap av bröllopssångare, och han är bra på det han gör. Han låter fulla tonåringar kräkas utan att mamma och pappa ser, kort sagt reder upp alla pinsamma situationer som kan uppstå på bröllop. Men när Robbie överges på sitt eget bröllop blir han bitter och hatar allt vad brudar och brudgummar heter och funkar naturligtvis inte så bra som bröllopssångare. Inte blir det hela bättre av att tjejen som han fallit för (efter sin svikande fästmö) skall gifta sig med ett riktigt kräk.

Adam Sandler torde kanske vara mest känd för sina insatser i kultserien Saturday Night Live där han bland annat skapade Opera Man samt filmerna Billy Madison och Happy Gilmore. I The Wedding Singer spelar han en ganska snäll kille som också råkar vara en obotlig romantiker. Han tror på livslång kärlek ända tills den stund han blir övergiven vid altaret. Själva storyn i filmen är mer än lovligt tunn men eftersom 80-talet i sig självt var mer än lovligt töntigt så räcker kläder, gester, Boy George-wannabe, Madonna-look-a-like, dans och musik ganska långt.

Att se The Wedding Singer är tudelat för alla som var ”med på den tiden”. Samtidigt som man skrattar år alla fjantigheterna är det inte utan att man samtidigt rodnar av skam över den där mintgröna collegetröjan som fortfarande ligger undanstoppad längst in i garderoben. Dock har jag en känsla av att soundtracket kommer att bli en storsäljare.

Omdöme 2010:

Nä, jag kan inte påstå att jag fortfarande tycker att alla 80-talsattributen räcker ganska långt. Alla hänvisningar till sådant som man redan vet kommer att hända (Van Halen-brytningar till exempel) eftersom filmen har 13 retrospektiva år att spela på, blir snabbt tröttsamma. Sandler var rolig i SNL, men han kanske är bäst i små doser. Som vanligt blir jag inte särskilt underhållen av hans vansinnesutbrott och tricket att låta vilt främmande gamlingar eller barn säga oväntade och helst ekivoka saker (eller varför inte rappande gamla tanter?) börjar kännas lite gammalt. Precis som den mintgröna tröjan.

Men Barrymore är glad och bubblig och funkar bra i den här typen av komedi där hennes karaktär egentligen inte ska vara särskilt komisk. Kanske var det därför hon fick komma tillbaka i 50 First Dates? De sammanlagt kanske tre minutrarna man får med Steve Buscemis bittre och gravt alkoholiserade best man och John Lovitz som Robbies självgode konkurrent är de roligaste i hela filmen.

20 reaktioner till “The Wedding Singer (1998)”

  1. Ibland räcker det med att en film är underhållande. Jag är långt ifrån en Sandler-fan, men försöker hålla mig objektiv. Skulle nog ge den en tvåa trots allt. Det finns ju så mycket värre skit därute.

  2. var inte speciellt rolig när den kom och har aldrig sett om den, men jag är ingen stor fan utav komikern Sandler, Mr Deeds är nog enda filmen av Sandlers komedier jag tycker om, Skådespelaren dvs hans dramer är oftast ganska eller t.om riktigt bra.

  3. Såg den på tv för ett tag sen och tyckte faktiskt den var helt okej. Tillräckligt med skratt och skön musik för att plocka hem en trea. Inte dåligt, inte dåligt!

    Däremot är Somebody Kill Me-låten fantastisk. Fem plus till enbart den.

  4. Men är inte hela grejen med recensioner att de är subjektiva? Annars skulle vi ju behöva hitta på någon slags kvalitetscertifiering och operationalisera underhållningsmålen med en film (ja, jag jobbar som verksamhetscontroller ;)) Av någon anledning tycker jag det framförallt gäller komedi, genrer som action och thrillers är lättare att förhålla sig något mindre subjktiv till, men tycker man inte att det är roligt blir man ju heller inte underhållen.

  5. Vet inte om jag tycker det heller — Spanglish var jaha och Punch Drunk Love var ett enda stort WTF. Mr Deeds har jag fortfarande inte vågat mig på.

  6. Just Spanglish tyckte jag var ganska bra:O PDL var WTF även för mig men det kan (ibland) om jag är på rätt humör vara positivt, man får undra: ”Vad var det jag såg på egentligen?” PDL var en sådan film för mig, knepig på ett underhållande vis.

  7. Jo, problemet med recensioner är att de är subjektiva. Smak är subjektivt. Men man kan ändå försöka jämföra två verk på distans utan att lägga in allt för mycket personliga känslor som inte tillhör omdömet om själva verket.

    a) ”Jag ger Wedding Singer en etta i betyg”
    B) ”Varför det”
    C) ”För att Adam Sandler är så jävla ful”

    eller

    ”Jag uppskattar varken Adam Sandlers humor eller flera av hans tidigare filmer. Men jag måste ändå tillstå att filmen Wedding Singer har berättarmässiga och filmtekniska kvalitéer.”

  8. Fast i det här läget vet jag inte om jag tycker att det finns berättarmässiga kvaliteter — Sandler tar alltid den lättaste vägen, oavsett om det rör humor eller handling. Den typen av omdömen känner jag snarare inför Wes Anderson eller Todd Solondz, jag gillar det inte men jag det finns element som göra att jag kan förstå att andra gör det.

  9. Nja, även komedier kan skifta mycket i fråga om narrativ struktur, även om mycket ser likadant ut. Något jag uppskattar med Wedding Singer i jämförelse med ”vanliga” Sandler-filmer är att den är något mer subtil och mer sofistikerad i tonen. Både humorn och den allmänna nivån är snäppet högre. Detta är inte bara en subjektiv uppfattning. Du kan själv jämföra humorns grovkornighet samt strukturen beträffande manusets händelseutveckling… om du orkar… 😉

  10. Nu börjar jag snart känna mig som en liten unge som ligger nedanför godishyllan i affären och skriker… 😉 För det första: Självklart kan komedier skifta lika mycket som vilken annan genre som helst. De berättarmässiga kvaliteterna jag alluderade till gällde enbart Sandler-filemr. För det andra: Jag kan hålla med om att både humor och den allmänna nivån i Wedding Singer var snäppet högre än tidigare Sandler-filmer, själv är han ju nästan laid back.

    Men…för mig är det av någon anledning svårare att se förtjänster i en komedi som jag inte tycker är rolig än en skräckfilm som jag inte tycker är läskig. Kanske för att man kan skratta åt kackiga filmer i andra genrer men en dålig komedi är ju liksom körd även i det avseendet?

  11. Okej, ursäkta teoriflosklerna. Håller helt med dig i mångt och mycket. Den är inte särskilt rolig. Men man slipper ändå den grova humorn i andra filmer.

  12. Teori kan väl aldrig förfalla till floskler? Vad ska vi i så fall tro på? 😉 Och du har naturligtvis en poäng i att man oftare kan relativisera än man kanske gör, Wedding Singer är ju exempelvis inte Little Nicky…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: