Hotell (2013)

Var man inte vaken innan Hotell kör igång med skakig handkamera och dunder och brak (eller snarare skrik och ångest), är man definitivt det efteråt. Själv satt jag kapprak med dunkande hjärta och försökte intala mig att det ju faktiskt inte var jag som låg i det där sjukhusrummet och såg min noggranna planering och alla mina förhoppningar om det perfekta familjelivet falla sönder likt en trasig moderkaka omkring mig.

Istället är det Alicia Vikanders Erika som får bära alla känslor som följer på att föda en syrebristskadad son. Hon har svårt att ens titta på honom, än mindre hålla i honom. Det rent praktiska bärandet, av både son och vardagsliv, måste skötas av sambon medan den traumatiserade modern drar sig undan på soffan eller i sängen. Han försöker ha tålamod och vara förstående men ibland brister det även för honom.

Vändningen kommer när Erika får sitta med i en samtalsterapigrupp som inte har något alls med förlossning eller skadade barn att göra. Här sitter istället människor som behöver prata om olika sorters ångest, att konfrontera otillräcklighet och skam.

Skuld känner man inför något man gjort, skam känner man inför den man är. Därför är skam så mycket svårare att hantera, för hur lätt är det att slippa ifrån sig själv, att kunna undfly sin egen person?

Erika och några av de andra gruppdeltagarna hittar dock ett alldeles utmärkt sätt att bedriva en lite egen form av terapi. I anonyma hotellrum och generiska konferenslokaler tar de chansen att omskapa sig själva, att utmana sina rädslor och faktiskt ta det där steget som de hittills aldrig vågat.

Och här känner jag att jag med en gång måste lägga in ett veto mot min egen beskrivning. För just nu tror du antagligen att Hotell är en sådan där vanlig svensk ångestrulle där alla pratar som vore de fastspikade på stora scenen på Kungl. Dramaaaatiska Teaaaatern och att filmen om möjligt slutar ännu mer tragiskt och deprimerande än den började.

För det är ju helt fel! Hotell må börja tungt, men den fortsätter sedan att på ett alldeles utsökt sätt balansera den här svärtan och ångesten med en lätthet i behandling av ämnet och en icke föraktlig del absurd humor.

Ytterligare ett veto för den som omedelbart undrar: nej, Hotell är inte en film där man skrattar åt personer med psykisk ohälsa. Om något (tycker jag i alla fall) låter den oss skratta med den brokiga lilla gruppen eftersom de lyckas förmedla en viss igenkänningsfaktor. De allra flesta har någon gång mått som skit, det handlar bara om grader i helvetet om man behövt söka professionell hjälp för det eller inte.

Vilket ofelbart leder tankarna in på filmens karaktärer och de som är satta att gestalta dem. Samma fina ekvilibrism som filmen i helhet visar upp, får vi oss också till del när det gäller både personer och skådespeleri. Gruppens dynamik svajar inte, den böljar i ett mjukt flöde fram och tillbaka. Alla ges och tar chansen att visa sig både svaga och starka, när en faller igenom tar en annan över, till synes självklart och naturligt precis när det händer. Jag tvivlar inte en sekund på verkligheten i någon av de fem.

Hotell är en film där teknikaliteter får en lite undanskymd roll gentemot karaktärer och handling. Ändå vill jag nämna musiken (av för mig ännu okänd kompositör) som jag blev väldigt förtjust i. På samma sätt tänker man kanske inte så mycket på utsnitt och vinklar, men scenen där David Dencik bär Alicia Vikander nedför trappan på Bjertorps slott iförd en lakanstoga skapade en omvänd Pietà som var sublim.

Det var ett par dagar och ett antal filmer sedan jag såg Hotell men när jag återigen fördjupar mig i minnet av den, sprider sig en värme i kroppen. Lisa Langseths debut Till det som är vackert måste ses snart.

En Malmö Filmdagar-film, vad annars? Nästan alla såg (och gillade) Hotell, men vad var det som de gillade? Kolla in här:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Förekommande Har du inte sett den? har förstås redan pratat om Hotell när det begav sig.