5 senses of fearFilmspanarnaFilmspanarna intog för en lördagseftermiddag genrefilmfestivalen Monsters of Film, arrangerad av framförallt distributionsbolaget Njutafilms (ett par av oss deltog dessutom virtuellt eftersom vissa av filmerna inom Monsters of Film förnämligt nog också visades via SFAnytime). På schemat stod episodfilmen 5 Senses of Fear. Filmens innehåll är förstås ganska så uppenbart. Vi serveras fem olika scenarier som vart och ett ska svara mot de fem sinnesorganen (ingen Haley Joel Osment som ser döda människor, här inte!).

Näsan trakteras med attraktiva feromoner som har vissa mindre trevliga biverkningar. Ögonen får möjlighet att se det andra (och kanske vi också) redan sett. Känseln får hjälpa den unge Henry mot slashergalningen ute i skogen. Munnen får smaka (surprise, surprise) kött och blod. Och slutligen måste öronen plågas av musik som komponerats av en rysk tonsättare medan han befann sig på mentalsjukhus. Genom alla fem segmenten finns också den suspekta Watershed Corp. med i bakgrunden.

Jag gillar grundkonceptet i 5 Senses of Fear, att man lite klurigt försökt binda ihop de olika kortfilmerna (vilka ska ha spelats in back-to-back på blott fyra dagar vardera) något tajtare än bara utgående från de fem sinnesorganen, eller snarare sinnena. Å andra sidan hade kanske en sådan frihet varit välgörande, för det rent konkreta utförandet blir för min del inte riktigt lika lyckat.

Jag blev nästan mer nyfiken på det mystiska Watershed Corp. än engagerad i de fem. Bäst tyckte jag om ”Touch” med den blinde Henry, kanske för att den innehöll alla slasherklichéer men på grund av tidsbegränsningen inte kunde dra ut på det hela i all evinnerlighet. Av de omdömen som jag hittar om filmen tycks den och ”Taste” utgöra vattendelarna (heh). Hälften gillar som jag den ena men inte den andra, medan andra hälften tycker precis tvärt om. För min del kändes det som om ”Taste” kommit till primärt för att kunna knyta ihop ”Listen” med de första tre delarna och därmed blir den lite poänglös i sig självt.

Annars kändes det som om de olika manusförfattarna och regissörerna snarare siktat in sig på klägg. Problemet med det blir att utan en uppbyggnad av atmosfär och spänning blir det inte särskilt läskigt att se någon som sliter av sin egen halsartär. I det avseendet hade ”Listen” bäst förutsättningar med sin Found Footage-approach, men lyckas som sagt inte realisera dem. Riktigt varför kan jag dock inte sätta fingret på. Möjligen för att upplägget gjorde att jag inte kunde sluta tänka på Monty Pythons sketch om det livsfarligt roliga skämtet som hjälper de allierade att besegra tyskarna under andra världskriget.

Filmen tycks vara producerad av NBCUniversalkabelbolaget Chiller och hade ”premiär” 31 maj, men är inte kategoriserad som en TV-film på IMDb. Många av regissörerna är väl vad man kanske skulle kalla för på-gång. Nick Everhart (”Smell”) har gått den hårda skolan i The Asylum, där han bland annat regisserade 2012 Doomsday (2008),en traditionsenlig Asylim-ripoff på gissa vad? Paret Andy Mitton och Jesse Hollands (”Listen”) tidigare YellowBrickRoad (2010) verkar ha fått hyfsade omdömen.

Roligaste överraskningen bland de inblandande måste emellertid ändå vara gamle barnskådisen Miko Hughes som skrivit och regisserat ”Sight”. Ni vet, han som gjorde en barn-Rain Man mot Bruce Willis i Mercury Rising och hade gynekologiföräldrar i Kindergarten Cop (”Boys have a penis, girls have a vagina!”).

Allt som allt bjöd 5 Senses of Fear på några skratt, lite klurigheter men tyvärr väldigt lite fear.

Den alltid lika spännande frågan: Vad tyckte de andra filmspanarna?
Fiffis Filmtajm
Har du inte sett den?
Filmitch
Jojjenito

Annonser