Rise of the Guardians (2012)

alt titel: De fem legenderna

Frälsningsofficeren Anna-Lisa Öst (”Lapp-Lisa”) sjöng om barnatro som till himmelen är en ”gyllne bro”. Hollywood för traditionen med att hålla barnatron högt vidare, även om den nu för tiden knappast är en gyllne bro till himlen och Gud. Däremot till allsköns mer eller mindre övernaturliga kritter. Att barn skulle vara realister som inte tror på tomten framhålls av hävd som en katastrof i proportion med Pearl Harbor.

Och för de fyra väktarna Tooth Fairy (Tandfen), North (Nordan/Tomten), Easter Bunny (Påskharen) och Sandman (John Blund) är det förstås det. I likhet med alla andra imaginära gestalter är det barns troskyldighet som gör att de överhuvudtaget kan överleva och utföra sina uppdrag: knipa åt sig tänder under kuddar, dela ut julklappar och påskägg samt skicka iväg ljuva drömmar om enhörningar och hockeyklubbor. I gengäld vakar de över de troende barnen.

Men nu hotas barnens övertygelse och därmed väktarna själva av Pitch Black (Beck). Ska de tillsammans med den tillhörighets- och identitetssökande Jack Frost kunna stå emot den mörkes ondsinta planer på att återinföra The Dark Ages?

Det går att ha hundra miljoner invändningar mot Rise of the Guardians. Eller ja, minst tio i alla fall. Som vanligt cirkulerar historien runt frågor som ”vem är jag” och ”var är min plats i världen”, teman som tydligen aldrig kan dammas av nog många gånger.

Man kan också fråga sig vad som händer med barn som av olika anledningar inte vill eller kan tro på exempelvis Tomten. Är de inte lika mycket värda beskydd som de som tror? Skiter Påskharen i alla svenska ungar som inte ens har fått en chans att växa upp i en påskharetroende kultur? Kanske är detta skillnaden mellan Frälsis och Hollywoods credon – den ena innehåller en gudom som faktiskt tror på dig även om du inte tror på hen?

Och om det för väktarna räcker med ett enda barn som tror, borde inte detsamma gälla för Beck? Så länge det finns barn som har mardrömmar och är rädda för saker borde hans överlevnad knappast vara ett problem. Även om det förstås är lovvärt av filmen att skapa en bild av en värld där betydligt fler barn tror och gläds åt den första snön än som har onda drömmar och är rädda.

Men även om min dumma vuxna hjärna inte helt kan stänga av invändningstsunamin, förblir de här funderingarna lyckligtvis under hela filmen bara ett lågt mummel någonstans i höjd med förlängda märgen.

För visst blev jag glad över att se Rise of the Guardians. Jag var på väg att skriva ”charmad” men för det är den lite för mycket Hollywood-mainstreamed. Därmed inte sagt att större delen av min medpublik verkade vara mer än nöjda med att dansa efter den Hollywoodska känslopipan. De både skrattade och suckade på exakt rätt ställe.

Men jag blev glad över att jag såg filmen på bio med allt vad det innebär av storduk och maffigt ljud. Jag blev glad över att se en 3D-film där det faktiskt kändes som den extra dimensionen hade en poäng. Och jag blev som så ofta tidigare glad över att se hur underbara animerade filmer har blivit med de rent tekniska sprången (Påskharens päls är to die for!) och höra riktigt bra ljudcasting (med den unge Kapten Kirk, Chris Pine, som Jack Frost i spetsen).

Två frågetecken sopas dock inte bort av den glädjen, det ena något allvarligare än det andra. För det första måste jag lägga in mitt historikerveto (ja, alla historiker får sådana) mot beskrivningen av medeltiden. Den var ingen ”dark age”, alla var inte rädda för allt. Petitess kanske, men en onödig bild att fortsätta att framhålla för en ung publik. Tycker historikern, då…

Den andra är dock som sagt av en allvarligare art och gäller filmens genusperspektiv. Tyvärr ett inte helt okänt fenomen när det gäller just animerad film. Det känns typiskt att filmens troende barn är en pojke, liksom vår ofrivillige hjälte Jack Frost. Tre av fyra ursprungliga väktare är manliga och även om man har motstått frestelsen att utrusta Tandfen med balettkjol och trollspö är hon fortfarande den mest översvallande och empatiska av dem.

Rise of the Guardians får mig att halvt om halvt hoppa på känslotåget. Inte tillräckligt övertygad för att köpa sittplatsbiljett men tillräckligt underhållen för att inte heller hoppa av och stanna kvar bland den cyniska och bittra massan som inte ens har en liten gnutta barnasinne kvar.

Jag hade utmärkt trevligt barnasinnes- och biosällskap av Fiffi. Var hon i sedvanlig ordning ännu bättre än jag på att inte lyssna på hjärnans invändningsgnäll?