X2: Superhjältar i korthet

Men det kom ju fler superhjältefilmer 2011 än The Green Hornet. Särskilt som Marvel Studios jobbade hårt för att kratta gången inför The Avengers.

***

Captain America: The First Avenger (2011)
Steve Rogers vill inget hellre än att göra sin “bit” för hemlandet i 40-talets USA. Problemet är att han är så klen att armén inte ens vill ha honom till kanonmat. Däremot fastnar han på vetenskapsmannen Abraham Erskines radar för ett supersoldat-experiment. Erskine är övertygad om att den tidigare så mobbade Steve kommer att kunna hantera nya krafter på ett sätt som redan överlägsna killar inte kan.

Och självklart kan Steve det, enda problemet är att han får dåligt med chanser att visa upp vad han kan eftersom krigsmaskineriet strax skopar upp honom som talesman för krigsobligationer. Ett tag ser det ut som om Steves krigsinsats ska bestå i att tala på fina middagar och ställa upp på reklamjippon men genomonde nazisten agent Smi…eh, Johann Schmidt, ser till att det blir ändring på den saken.

Tja, för att vara en i mängden av vad som känns som miljarders superhjältefilmer smakade inte Captain America så illa. Riktigt underhållande var den faktiskt. Särskilt imponerande måste jag säga att tekniken varvid man krympte Chris Evans till pre-experimentstorlek var.

Däremot hade jag svårt för Hayley Atwells karaktär Peggy Carter, för maken till meningslöst kvinns… Men där borde jag väl i rättvisans namn lägga skulden där den hör hemma: hos manusförfattarna Christopher Markus och Stephen McFeely. Peggy gör i sig självt varken till eller från för själva historien och tycks mest tjäna till att låta Chris Evans kläcka ur sig kärleksförklaringar i de mest olämpliga av ögonblick.

Nästan ännu mer deprimerande är emellertid att Haley själv hävdar: “She’s an English soldier through and through, although she always looks fabulous. She might stand there with a machine-gun shooting Nazis, but she’s obviously gone to the loo beforehand and applied a bit of lipstick. She doesn’t need to be rescued. That’s exciting to me – her strength.” Styrka är lika med att tänka på läppstift innan man greppar ett vapen? Lika med att “always look fabulous”? Whatever makes you sleep at night, darling…

Men bortsett från detta, vilket erfarenheten lärt att man knappast kan förvänta sig av en nutida superhjälterulle, följer Captain America mallen men snäppet ovanför det medelmåttiga: lite moral (man har ett ansvar när man är stark), en del humor och en hel del action i en trevlig kombo.

The Green Lantern (2011)
En oansvarig slacker som måste växa upp och ta ansvar för sitt liv. Ytterligare en Green Hornet? Tja, nog för att även denne superhjälte tycker att grönt är skönt men där slutar likheterna, både mellan protagonisterna och filmerna som sådana.

The Green Lantern är precis den högpolerade superhjältefilm som The Green Hornet inte var, men den förstnämnda lyckas å andra sidan inte komma upp i Captain America-klass. Blandningen mellan genren superhjältar och monumental sci-fi-epik funkar inte och Ryan Reynolds tycks behöva en betydligt mer begränsad arena (typ en låda) för att leverera optimalt. Hans Hal Jordan har slagfärdigheten, tänderna, leendet och the hot bod’ men är karaktärsmässigt lika spännande som ett mjukt paket på julafton. Hans pappa-problem uppmanar, trots en onödigt lång flash-back, till noll engagemang och ska jag vara helt ärligt satt jag i säkert en halv minut och undrade om jag helt plötsligt fått en black out och istället börjat titta på Hot Shots!

Den moraliska övertydligheten samt den lätt fåniga air som vilar över både ”the yellow power of fear” och vad den gör med Peter Sarsgaards Hector Hammond (varför ständigt denna allitteration?!) gör att The Green Lantern mer känns som en felriktad barnfilm.

Men mot bakgrund av Peggy Carter måste jag ändå ge godkänt åt Blake Livelys Carol Ferris även om hon ibland ser ut som en fysiskt utvecklad tolvåring. Lite nytta får hon ju ändå göra och hon bevisade dessutom att enbart en mask faktiskt inte räcker för att ens identitet ska förbli ett mysterium för alla inblandade.