Abraham Lincoln: Vampire Hunter (2012)

Det sägs ju att det är vinnarna som skriver historien. Inte sällan är det ju bara de som finns kvar när stridsdammet har lagt sig. I det aktuella fallet skulle man exempelvis kunna tänka sig att en annan sida av saken skulle handla om en befolkningsgrupp som lever ett stillsamt liv nere i den amerikanska södern. Hårt pressade i sitt blotta lebensraum tack vare ett skoningslöst inbördeskrig ser de ingen annan utväg än att slå tillbaka.

But who am I kidding?! Det görs ju alldeles tydligt att vinnarna i det här fallet inte bara är de som är starkast eller smartast, utan att de också har moralen på sin sida. Motståndarna är inte bara bottenlöst onda, tar till alla oschyssta tjuvknep de kan komma på och är kannibaler, utan envisas dessutom med att springa omkring med John Lennon-solglasögon.

Vinnaren för dagen är alltså nordstaterna i allmänhet och Abraham Lincoln i synnerhet. Förhoppningsvis ett välkänt namn om den svenska skola gjort vad den ska. Efter Abraham Lincoln ber jag dessutom verkligen till Gud (eller annat lämpligt högre väsen som hör bön) att den svenska skolan fortsätter att göra vad den ska. Annars har vi att vänta oss tillägget ”vampyrer” på frågan ”Ange tre orsaker till det amerikanska inbördeskriget”.

Nå, filmen inleder med att antyda att hela sanningen bakom honest Abes inblandning i den amerikanska historien inte har varit känd men nu är det dags att peta i getingboet. Unge Abrahams mor dödas nämligen av en vampyr och han växer upp fylld av hat. Men när han försöker hämnas håller det på att gå åt pipan och han måste räddas i sista sekunden av Henry Sturgess. Sturgess lär Abe att bli vampyrjägare (medelst silverbemängd yxa) och skickar sedan ut honom i världen med förmaningen att inte skaffa sig några nära relationer som kan utnyttjas av mörksens krafter.

Abraham Lincoln visar därefter raskt att USA:s framtida president är oförmögen att lyda order (kanske därför han såg till att försätta sig i en position där han kunde bestämma?) genom att skaffa sig en bäste vän och affärspartner och sedan bli huvudlöst förälskad. Han är däremot tillräckligt smart för att inse att det kommer att gå alldeles för långsamt att ta hand om vampyrerna en och en.

Ett utrotningskrig är vad som behövs och eftersom vampyrerna kombinerat nytta med nytta genom att i sydstaterna hitta sin födkrok (bokstavligt talat alltså) inom slavhandeln ser Abe en chans att förena nytta med nöje genom att fördöma densamma. Två flugor i en smäll: slavhandelns upphörande är alltså inte av godo ur enbart ett humanistiskt perspektiv utan skulle också skära av de amerikanska vampyrernas tillgång till lätta offer. Det enda som kvarstår är den lilla petitessen att endast USA:s president kan starta krig. Men för en man som kan slåss med vampyrer i beckmörker är förstås en presidentvalskampanj en spott i havet.

Abraham Lincoln lider av exakt samma problematik som Cowboys & Aliens. Titlarnas torra surrealism antyder ett betydligt större inslag av komedi än vad som de facto förekommer. Jag tror heller inte enbart det är denna förväntan som gör att man känner att filmerna till sin stil faktiskt hade mått bra av lite humoristisk självdistans.

Abraham Lincoln är alltså inte bara dödligt allvarlig när det handlar om vampyrjagande, utan när det gäller allt. Självklart kan man ju inte driva med en av USA:s mest ikoniska gestalter, en man som fått förkroppsliga allt som är gott och bra med det nya landet. Därmed står filmen rakt på näsan i en, i och för sig snygg men ytlig, kaka (som dessutom lider av starkt Guy Ritche-komplex) som den både vill äta upp och ha kvar.

På samma sätt som Cowboys & Aliens har man inte heller lyckats vidareutveckla ett potentiellt roligt koncept, man har helt enkelt gjort halt vid titeln. För all den fantasifullhet som tanken på Abraham Lincoln som vampyrjägare framkallar är slutresultatet oväntat och besvikande platt. Och då spelar det ju inte så stor roll att man i och för sig kan underhålla sig med att fundera på det här att vampyrer inte kan döda andra vampyrer. Slåss kan de nämligen göra och nu vill jag veta: när tvingar icke-döda-regeln dem att sluta? Vid allvarliga inre blödningar eller först när det finns risk för hjärnskador?

Annons