X2: Tarsem (2000 och 2006)

En seriemördare och en skadad stuntman, vad har de gemensamt? Inte mycket, om det inte vore för att deras inre värld fått liv genom indiske regissören Tarsem (Singh Dhandwar).

The Cell är regissörens första långfilm, men han var knappast någon nybörjare. Musikvideos (bland annat R.E.M:s Losing My Religion) och inte minst reklamfilmer (Nike, Pepsi, Levis) hade antagligen lärt honom att utföra ett projekt i enlighet med klienternas önskemål men samtidigt ingjuta något av sin egen vision i resultatet.

Och i fallet med The Cell var klienternas önskemål en seriemördare. FBI jagar en man som tagit livet av flera unga kvinnor, men innan de hinner gripa honom har han blivit oåterkalleligt katatonisk. Och hans senaste offer, Julia Hickson, har fortfarande inte hittats. Kanske hon fortfarande lever? Enda hoppet står till Cambellgruppen och deras möjlighet att låta människor komma i kontakt med andras medvetande.

Catherine Deane har tidigare arbetat med en ung comapatient och åtar sig uppdraget. Men väl inne i Carl Rudolph Starghers skrämmande värld är det lätt att förlora sig, att inte längre kunna skilja på dröm och verklighet.

Efter The Cell skulle det dröja ända till 2006 innan nästa film kom från Tarsem. När man ser The Fall blir emellertid i alla fall en anledning till dröjesmålet tydligt – regissören tycks ha rest över halva jordklotet för att samla på sig bedövande vackra bilder på allt från Prags Karlsbro till kinesiska muren till Andamanöarna utanför Indien och Rangoon.

Alla de här miljöerna (de flesta av dem ändå från hemlandet Indien) utgör bakgrunden till sagan om de sex hämnarna som berättas av stuntmannen Roy för den lilla flickan Alexandria på ett sjukhus i Los Angeles. Det är tidigt nittonhundratal och Roy har vid ett våghalsigt hopp från en järnvägsbro skadat ryggen. Frågan är dock om det egentligen handlade om en olycka? Roy ber nämligen hela tiden Alexandria att försöka skaffa honom morfintabletter. Många morfintabletter. Han blir på ett sätt en omvänd Scheherazade, utnyttjar sin historia för att se till att Alexandria ska komma tillbaka för att höra mer. Han berättar sin historia för att kunna ända sitt liv, inte för att förlänga det.

Först som sist är Tarsem en extremt visuell regissör, men skillnaderna som finns mellan hans två filmer får mig att tro att hans visualitet ändå blir avhängig av det team han för tillfället arbetar med. The Fall betonar rymd, filmen innehåller som sagt många scener från landskap, atollöar och klassiska byggnadsverk, medan The Cell är mer instängd. Som en avspegling av seriemördaren Starghers klaustrofobiska inre liv befinner vi oss hela tiden i rum, antingen råa betongkloaker, slitna vardagsrum eller magnifikt elaborerade renässanskamrar.

Med de många indiska miljöerna är förstås det orientaliska inflytandet i The Fall tydligt, medan The Cell innehåller en betydligt större mix av inspiration från ikonografi som luktar både katolicism och Tarot, norske konstnären Odd Nerdrum samt nederländske M.C. Escher. Ett par bilder återkommer dock i de bägge filmerna. En grekiskt stiliserad häststaty. Lera som fått torka och spricka på mänsklig hud. Och Tarsem tycks nästan hypnotiskt fascinerad av kontrasten mellan den azurblå himlen och de terracottafärgade sanddynerna som omringar Namibias uttorkade Deadvlei-dal.

Storymässigt är det ett avsevärt större driv i The Cell eftersom man desperat försöker hitta ledtrådar till var Starghers senaste offer befinner sig innan det är för sent. Den berättelse som Roy och Alexandria gemensamt hittar på allt eftersom får naturligtvis inte samma styrfart. Men temat kring frälsning, befrielse och ånger känns igen från bägge filmerna. Catherine vill så gärna rädda den del av Stargher som inte är alltigenom korrumperad och förvriden medan Alexandrias förlösande kraft kommer mer naturligt och på ett sätt omedvetet Roy till del. Hon plockar exempelvis åt sig vad hon tror är kex i sjukhusets kapell och ger till den sängliggande mannen varvid han frågar ”Are you trying to save my soul?”.

Den senare filmen med sitt sällskap av mer eller mindre osannolika figurer (som för Alexandria alla tar skepnad av personer som hon lärt känna på sjukhuset) och lätt surrealistiska känsla av att vad som helst kan hända får mig att tänka på Terry Gilliam, både Time Bandits och The Adventures of Baron Munchausen. Men särskilt i dess inledning, där berättelsen avbryts lite nu och då av Alexandrias frågor, påminner förstås också om en annan saga i sagan – The Princess Bride. Filmen bygger dock först och främst på ett manus från den bulgariske författaren Valeri Petrov som filmatiserades 1981.

The Fall beskrivs som den film som regissören gjorde helt efter eget huvud och som så ofta i sådana fall kan jag inte låta bli att undra om det kanske ändå inte kan vara bra med några yttre ramar. Jag saknar nämligen den tyngd som jag upplever finns i The Cell, en tyngd som eventuellt kommer sig av det där drivet, målsättningen, i historien. The Cell vinner på att det finns en historia som pågår parallellt med utforskandet av Starghers medvetande, en historia med färre rent känslomässiga förtecken än Roys depression i The Fall.

Och så gränslöst vacker som The Fall ändå är, tycks Carl Rudolph Starghers störda psyke har utgjort fruktbarare mark för Tarsem än Roys melankoli. Jag gillar som sagt den där tyngden, den skitigare och råare industrikänslan samt den skräckinjagande gudomen som försöker härska i ensamt majestät. En stor nackdel för The Fall är också att lilla Catinca Untaru som spelar Alexandria inte är någon särskilt bra barnskådespelerska (eller också är Tarsem mindre skicklig på att regissera barn). Och medan Lee Pace (kanske mest känd från Bryan Fullers Pushing Dasies) är en mycket trevlig skådis, kan han i det här fallet inte riktigt tävla mot Vincent D’Onofrios hotfulla uppenbarelse.

Både The Cell och The Fall är mycket bra filmer, vilka framförallt som sagt vilar på en unik visualitet. Men vad annat kan man förvänta sig av en regissör som så tydligt ser det sublimt poetiska i en simmande elefant och också kan förmedla det till sin publik?

The Cell (2000)

The Fall (2006)

***

Henke på Fripps filmrevyer blev lika imponerad av The Fall som jag tidigare var av The Cell. Eftersom båda filmerna kom från samma regissör, vad var mer naturligt än att vi tog oss an våra respektive hittills otittade filmer? Att Henke blev stormförtjust i The Fall var som sagt redan tydligt men vad tyckte han egentligen om The Cell?