Mot slutet av året kommer en ny filmatisering av Great Expectations, regisserad Mike Newell och med screenplay av ingen mindre än David Nicholls. Detta är dock inte första gången coming of age-historierna om ynglingarna Pip och Harry Potter korsar varandras väg i en och samma person (Newell regisserade ju som bekant också Goblet of Fire). Redan 1998 kom en av många versioner av Dickens kanske mest kända romaner, men då handlagd av mexikanen Alfonso Cuarón (likaledes ansvarig för vad många anser vara den bästa av HP-filmatiseringarna, The Prisoner of Azkaban).

Finnegan Bell växer upp hos sin syster och hennes pojkvän Joe någonstans utmed den nordamerikanska gulfkusten. Det är knapert om pengar och Joe försöker försörja familjen så gott det går med lite fiske och allt-i-allo. Därför blir Finns syster belåten när ortens rikaste men också mest excentriska dam, Nora Dinsmoor, oväntat kallar den unge gossen till sitt hus Paradiso Perduto. Det visar sig dock att han inte är där för att bli överhöljd med rikedomar, utan för att roa den gamla damen och inte minst hennes dryga neice Estella som är i samma ålder som Finn.

Åren går och Finn är en regelbunden gäst på Paradiso Perduto. Men den dagen Estella först låter honom ana alla de underbara ting som skulle kunna bli resultatet av en relation med henne, för att sedan omedelbart grusa alla de förhoppningar han eventuellt skulle kunna ha uppammat genom att meddela att hon ska resa utomlands, är det något som brister. Finn slutar med det tecknande som dittills varit hans flykt undan den bistra verkligheten och beslutar sig för att Växa Upp.

Men så blir Finn och Joe uppsökta av advokaten Jerry Ragno som meddelar dem att trots att det gått flera år sedan Finn höll i en penna, än mindre producerade något konstverk, är det högdjur i New Yorks gallerivärld som uppmärksammat hans alster. Ska Finn våga språnget och resa till New York för en första utställning som skulle kunna innebära att hans lycka som konstnär är gjord?

Till skillnad mot David Leans bokstavstrogna version från 1946 har man femtio år senare manusmässigt tagit sig en hel del friheter. Inte helt lyckade sådana ska det visa sig och jag misstänker att bristerna i det här avseendet var en anledning till att filmen som sådan försvann oväntat snabbt från biorepertoaren.

För medan regissör Cuarón hade ett par år kvar till genombrottet Y tu mamá también innehåller rollistan både Ethan Hawke som Finn och Gwyneth Paltrow som Estella, två skådisar vilka minst sagt var hot shit under det sena 90-talet. Jag minns att jag såg trailern för filmen och blev åtminstone milt intresserad, men sedan blev den som uppslukad av den mexikanska golfens ljumma vatten.

Cuarón har försökt göra en sensuell film av det hela och det fungerar inte så bra som man kanske skulle kunna tro. För medan stämningen i framförallt Finns hemstad är ljum av sneda solstrålar och kameraåkningarna över persikofjuniga kinder och smultronrosa tungor fläckfria, blir det aldrig särskilt upphetsande. Gwyneth gör sitt bästa men gudarna ska veta att sexighet inte är hennes starkaste sida hur många paltor hon än slänger av sin otvetydigt perfekta kropp i nedgångna hotellrum. Enda gången mina känslor hoppar på tåget för en kort stund är det enbart tack vare Patrick Doyles jackpott till melodislinga, inte någon spänning mellan Gwyneth och Ethan.

Men vi ska som sagt kanske inte skylla allt på de stackars skådespelarna. Spänning kan ju också skapas av historien i sig men här finns det inget i manuset som ger någon trovärdig förklaring till relationen mellan Finn och Estella, bortsett från att de bägge är unga och snygga människor.

Möjligen tyckte man att originalets försök från Miss Havisham att fullständigt korrumpera sin unga skyddsling för att utkräva en gruvlig hämnd på manssläktet inte skulle ha fungerat lika bra i nutid men problemet är att man heller inte ersatt det med något annat. Hos både Lean och Dickens betonar Estella att Pip är den ende man som får se henne för den hon verkligen är (det vill säga en kvinna oförmögen att älska), men vi får aldrig någon känsla av att Finn får se en annan Estella än den hon visar upp för den stele och tråkige fästmannen Walter.

Logiska (i vad mån man nu tycker att mänskliga känslor ska vara logiska) luckor förekommer på fler ställen. Här har man försökt att infoga en anledning till att Finn ska till New York: hans konst. Jag är ingen konstkännare men kan väl inte påstå att de naivistiska fiskmålningarna slår an något större hos mig. Vad är det som säger att Finn faktiskt skulle vara det geni som konstvärlden nu uppenbarligen tycks anse honom ändå vara? Även om han är en jäkel att manipulera galleriägare och inte minst journalister, vad finns det för garantier att hans vernissage inte skulle ha blivit sågat jäms med stjärtfenan eftersom hans tavlor helt enkelt inte håller måttet?

Annonser