A Touch of Zen (1971)

Gu Sheng-tsai gillar att studera men har till sin mors stora förtvivlan inga större ambitioner att göra verkstad av sina kunskaper. Hur ska hon kunna få några barnbarn när sonen envisas med att vara så fattig att ingen vettig kvinna någonsin kommer att vilja gifta sig med honom?!

Men den äldre kvinnan anar en ljusning när en ung kvinna, Yang Hui-zhen, flyttar in i den övergivna byggnaden som ligger granne med deras egen bostad (även den övergiven och därmed gratis). Hon är av allt att döma ÄNNU fattigare än dem och borde därför vara redo att slå sina påsar ihop med den evige studenten.

Gu verkar i och för sig betydligt mer sugen på att gänga sig med den tillgängliga Yang än han är på en ämbetsmanna-karriär, men har samtidigt börjat lägga märke till märkliga händelser och ovanligt många nykomlingar i den lilla avkroken. Främlingar som av någon anledning ändå verkar känna varandra. I det gänget ingår även Yang men också män som av allt att döma tillhör den hemliga polisen. Vad är det egentligen som försiggår?!

Ja, det undrade jag också ett bra tag in i den tre timmar långa A Touch of Zen. Men med en viss vana av wuxia hyste jag förtröstan att allt så småningom skulle bliva uppenbarat. Med de inledande (och synnerligen förebådande) bilderna på insekter som förtvivlat kämpar i en spindels nät kunde jag också ana mig till vilken typ av historia det här skulle bli. Frågan var väl bara vem eller vilka som skulle vara spindeln i sammanhanget.

Till en början tycks det uppenbart att det är Yang och hennes kompanjoner som hotas av den hemliga polis-spindeln. Men efter att ha fått råg i ryggen av att doppa veken, träder Gu fram som gruppens militäriske superstrateg och plötsligt är rollerna omvända.

A Touch of Zen består inte enbart av actionös. Faktum är att det dröjer nära en timme innan den första fajten bryter ut. Innan dess handlar det mest om att Gu försöker komma underfund med vad som händer medan folk smyger omkring och eventuellt känner igen eller försöker komma undan varandra.

Utöver smygandet förstår jag också att filmen sannolikt är full med symbolik, religiösa spörsmål och referenser (förutom det uppenbara spindelnätet). Det är bara det att jag inte plockar upp det. Inne i det övergivna fortet, där våra hjältar riggar sin fälla, hittar kameran gärna fågelflockar, en dimhöljd damm samt vajande och susande vassvippor (just de avger förvisso stora Onibaba-vibbar). Ljudbilden bränner gärna av ett par åskknallar för att understryka vissa händelser, alldeles oavsett om det tycks storma ute eller inte.

Jag påstod mig ha en viss vana av wuxia-genren. Men tydligen absolut inte så mycket att jag exempelvis har koll på om Yangs roll är ovanligt progressiv för perioden. I och för sig är kvinnliga krigare ingen ovanlighet inom wuxia, men Yang är också mycket bestämd gentemot Gu. Visst, de ligger en gång men sedan är hon tydlig med att deras ”relation” är överspelad samtidigt som han tror att det per automatik innebär att de minst är förlovande. I en lite märklig ”extrafilm” på slutet lämnar Yang också över ett spädbarn till Gu, med beskedet att hans ättelinje nu är säkrad men att detta också är allt. Hon har gått i kloster och har inga ambitioner att bli vare sig mor eller hustru.

Jag kallar det för extrafilm, men det är det förstås inte. Problemet är bara att A Touch of Zens sista timme känns påklistrad på samma sätt som The Rise of Skywalker kändes påklistrad, inte minst skurkmässigt sett. Efter cirkus två timmar har våra hjältar nämligen varit framgångrika i sin list och historien är av allt att döma över. Men sedan dyker det upp en ny, och ännu illistigare skurk, som tar ytterligare en timme att besegra. Det är kanske också den del av filmen som tydligast knyter an till titelns utlovade ”Zen” och då gör den ändå inte det särskilt tydligt. Men det förekommer i alla fall uttalade konflikter mellan kejsarens Lag och Buddhas Nåd.

Filmens förmodade metafysiska segment och den där sista timmen gör tyvärr att jag inte lyckas hålla intresset på topp hela tiden. Jag läser mig till att den ska innehålla en del filmtekniska spetsfundigheter, men de går mig föga förvånande över huvudet. Jag vet bara att jag rent fajtingmässigt sett snyggare produktioner.

Det var roligt att ha fått en chans att se A Touch of Zen, inte minst för att det är en titel som jag tycker mig ha hört talas om som en klassiker. Men som film betraktat var det ingen fullpoängare.

Bonus: The Monkey King (2023)

Det är sannolikt ett rent helgerån att låta en av Netflix nya animerade produktioner dela plats med A Touch of Zen. Men den ceremoniella musiken som förekommer lite nu och då fick mig att tänka på en tidigare film om en av den kinesiska mytologins mest populära figurer. Ni som tillhör min generation minns kanske en tecknad barnfilm (eventuellt till och med i stillbilder) som berättades av Hasse Alfredson?

Jag hade vissa förhoppningar att Netflix-filmen skulle åkalla en smula av den nostalgin, men det var ett fåfängt hopp. Detta var tyvärr den typen av animerad produktion som får mig att känna mig lastgammal, eftersom jag bara upplever den som hysterisk, hjärnblödningsframkallande färgsprakande och skränig. Absolut inte en av de bättre filmerna från Netflix Animation.