Hammarskjöld (2023)

Igår var det ju den svenska nationaldagen gudbevars, så därmed borde väl en film om en svensk nationalhjälte vara på sin plats idag.

***

Det är ju inte så att det saknas uppburna personer i adelsätten Hammarskjöld. På 1700- och 1800-talet var den relativt exotiskt namngivne Lorenzo Hammarskjöld litteratur- och konsthistoriker. Från och med slutet av 1800-talet tycks dock släkten primärt ha fokuserat på politiken och diplomatin – här återfinner vi en statsminister, en försvarsminister och inte mindre än två ecklesiastikministrar.

Men den ende Hammarskjöld som är så pass välkänd att han eventuellt skulle kunna platsa i ett medborgarskapsprov är sannolikt Dag Hammarskjöld, FN:s tredje generalsekreterare. Han har fått minst elva gator och platser uppkallade efter sig, samt minst fem skolor och ett Krösatåg. Han sägs vara den generalsekreterare, mot vilken alla hans efterträdare mäts. Självaste John F. Kennedy ska ha sagt att Hammarskjöld var ”the greatest statesman of our century”.

I likhet med Kennedy torde Dag Hammarskjölds eftermäle också i hög grad påverkas av det faktum att han omkom i mitten av sin gärning. I det perspektivet bjussar ju knappast Per Flys film på någon större överraskning när det gäller upplösningen. Samtidigt kan jag tacksamt notera att den danske regissören och manusförfattaren (tillsammans med Ulf Ryberg) inte fallit för frestelsen att göra berättelsen allt för olycksbådande och ödesmättad utifrån att publiken vet ”hur det slutar” (det vill säga i en tragisk flygkrasch).

Hela vägen fram till Kongokrisen (som startade 1960) tycks Hammarskjöld alltså ha varit en uppskattad och respekterad generalsekreterare. Det är dock inget som filmen Hammarskjöld är särskilt generös med att visa upp – när vi kastas in i historien är Katangas utbrytarpresident Moïse Tshombe redan fullt upptagen med att slakta medlemmar av Balubastammen, inflyttade från andra delar i Kongo.

Självklart är även Kongokrisen aningens mer komplicerad än den bild som ges i filmen, men på det hela taget tycker jag att manuset (så långt det är möjligt) försöker att visa upp hur otroligt rörigt det kunde bli när kolonialmakterna skulle dra sig tillbaka. I just Kongo var i och för sig en stor del av problematiken att Belgien inte var det minsta intresserat av att dra sig tillbaka. Vilket inte är så konstigt när man betänker att enbart gruvbolaget Union Minière du Haut-Katanga gav enorma vinster och kontrollerade en stor del av Kongos ekonomi. Innan avkoloniseringen, vill säga.

Filmens huvudperson skiter emellertid högaktningsfullt i det. I hans ögon är Afrikas självständighet enda vägen framåt. Däremot tycks det möjligen som om han undervärderat enskilda personers girighet och andras villighet att betala de förstnämnda. I slutänden står han inför valet att kriga för freden (via FN:s fredsbevarande styrkor) eller böja sig för opportunisterna som kan betala sydafrikanska legosoldater.

En användbar tankemodell när det kommer till biografifilmer är triptyken Personen-Processen-Poängen. Här skiljer Hammarskjöld ut sig från det stora flertalet biografifilmer, genom att faktiskt täcka in alla tre någorlunda hyfsat.

Personen Dag Hammarskjöld kommer vi åt via den samling texter han lämnade efter sig och som givits ut under titeln Vägmärken. Väl valda brottstycken berättar om plikt, mening, religion, sorg och ensamhet. Kanske hyste han en väl dold och outtalad kärlek, kanske var han asexuell (som en sentida biografiförfattare föreslagit). I gestaltningen av en extremt privat och samtidigt hängiven man är Mikael Persbrandt inte dålig, men han lyckas heller inte uppväcka någon större fascination eller sympati för denne man.

Processen får snarare sägas vara en delprocess – vi får som sagt inte veta särskilt mycket om vare sig de nästan 50 år som ledde fram till Hammarskjölds generalsekreterarskap eller FN:s utveckling efter grundandet. Å andra sidan känns det som ett rimligt val, i syfte att skapa en så djuplodande bild som möjligt av just Kongokrisen och åren som föregick flygkraschen. Och det är en fascinerande bild, där Kongo befinner sig i skärningspunkten mellan både kalla krigets stormakter och före detta kolonialmakt mot före detta kolonistat. Samtidigt som kapitalismen är där med sina kladdiga nävar och gärna gör dem ännu kladdigare.

I det här fallet hänger Poängen som jag uppfattar den intimt samman med Processen. Hammarskjöld kommer inte med något direkt budskap, syftet med filmen tycks vara att berätta just den här maktkampshistorien och måla en bild av personen Dag. Samt dramatisera en av teorierna som finns rörande kraschen.

Hammarskjöld är en välgjord film, full av cineastiskt hantverk. Den är snygg, välberättad, generellt välspelad och med ett bra score av norske Raymond Enoksen. Tyvärr tyckte jag också att den var ganska trist. Den lyckades knappt sega sig upp i kategorin ”intressant”, allt det jag historiskt fastnade för bygger på det jag läst i efterhand om händelsen (samt ett vagt minne av ett P3 Dokumentär-avsnitt). Det otvetydigt mest underhållande med Hammarskjöld var upptäckten att Persbrandt faktiskt porträtterat Dag förut. I ännu en Kongokris-film: Irländsk-Sydafrikanska The Siege of Jodetville från 2016 med Jamie Dornan i huvudrollen.

Betyg 2,5