Wounds (2019)

Will är långt ifrån någon Cocktail-bartenderkändis-wannabe. Han tycks fullt nöjd med att servera stora starka och burboun till det ganska ruffiga klientelet på baren Rosie’s. Kackerlackor och flaskslagsmål hör till vardagen.

Den enda stammisen som inte är prostituerad, slagskämpe eller alkis är snyggingen Alicia. Enda kruxet är möjligen att Alicia börjat komma in på baren med en “Jeffrey” i släptåg och hemma hos Will väntar flickvännen Carrie. Snart ska Will dock få anledning att längta tillbaka till vardagen när han bara behövde jonglera kärleksproblem och möjligen också Carries outtalade förväntan på att han skulle hitta på något vettigare med sitt liv än att vara bartender på Rosie’s.

För en kväll tar Will hand om en borttappad mobil och ger sig dessutom på att svara på några SMS som trillar in under natten. Det är början till slutet på den trygga vardagen.

Under de senaste åren har allvarliga anklagelser riktats mot Armie Hammer, vilka gjort skådisen något så djävulskt cancellad. I det perspektivet är det kanske lite olyckligt att hans sista roller var dels den emotionellt misshandlade Max de Winter i Ben Wheatlys adaption/remake av Rebecca, dels Will. Will blir nämligen via den borttappade mobilen inblandad i obskyra gnostiska ritualer utgående från boken The Translation of Wounds, vilka leder till skruvade visioner av avhuggna huvuden och eventuellt också kannibalism.

Wounds är skriven och regisserad av brittisk-iranske Babak Anvari, vars debut Under the Shadow från 2016 gjorde mig nyfiken på dagens film. Den tidigare filmen var en ganska snyggt konstruerad lägenhetsskräck som fick extra beröringspunkter tack vare ett ruvande krigshot. Möjligen känner sig Anvari inte riktigt lika hemma i Wills New Orleans som han gjorde i Shidehs Teheran-lägenhet, för i Wounds lyckas regissören inte alls skapa samma känsla med sina miljöer. Det enda jag reagerar på är att Rosie’s verkar alldeles för trevligt för att vara en dive bar och den bostad som Will delar med Carrie alldeles för luxuös för att gå oförklarad. Kanske är det så att Carrie är stenrik, men det får vi aldrig veta.

Och här har vi ett annat problem med Wounds. Carrie spelas av Dakota Johnson som får alldeles för lite att göra. Förutom att hon håller på att skriva en litteraturuppsats om T.S. Eliot och att det finns svartsjukeproblematik på bägge sidor i relationen får vi veta prick ingenting om Carrie. Filmen berättar lite mer om Alicia (som spelas av Zazie Beetz), men jag kan tycka att den kastar bort chansen med en så pass bra skådis som Johnson.

Jag noterade i Under the Shadow att jag gillade Anvaris ambivalens. I Wounds har han tyvärr dragit denna ambivalens alldeles för långt. Eller ja, det är egentligen inte så mycket ambivalens som saker han helt enkelt väljer att inte berätta. Därför känns Wounds som en enda lång upptakt och när det är dags för en pay off, då är den slut. Jag trodde nog aldrig att jag skulle säga det, men Wounds är en film där jag hade välkomnat orden “To be continued…”.

För jag gillar stämningen i denna upptakt. Anvari lyckas skapa en ruggig känsla med sina lösryckta mobilfoton och -filmer, antydda ritualer och den märkligt hypnotiserande “tunneln”. Men det blir som sagt inget av det hela. Kanske fanns det en tanke som inte kunde realiseras innan speltiden var tvungen att ta slut, kanske fanns bara idén som blev upptakten?

Wounds kommer inte i närheten av Under the Shadow. Själva hantverket är dock fortfarande tillräckligt bra för att jag ska vara lite nyfiken på I Came By. Kanske lärde sig Anvari en läxa med Wounds?