alt. titel: Bouvier des Flandres, Perro ladrador, poco mordedor, Cane che abbaia non morde – Barking Dogs Never Bite, Hunde, die bellen, beißen nicht, Flanders Dog, Barking Dogs Never Bite
I det stora lägenhetskomplexet ryms många personligheter, en hel del av dem hundar. Förbudet mot hundar i lägenhet tycks ingen bry sig om. Ingen utom möjligen Go Yoon-joo som håller på att förlora förståndet tack vare de gälla skallen från någon uttråkad stackare.
Men anledningen till skällandet tycks Yoon-joo inte bry sig särskilt mycket om. Att söka upp ägarna ligger inte för den konflikträdde mannen. Så när han stöter på en lösspringande shih tzu på en av de oändliga loftgångarna förutsätter han att det är upphovsjycken till oväsendet och bestämmer sig för att det får vara slut med det nu.
Någon dag därefter får Park Hyun-nam besök av en liten flicka i gul regnrock på det lokala bostadskontoret. Nej, det är faktiskt inget ondsint eller sorgset flickspöke som hemsöker hyreshuset, utan en helt vanlig tjej som letar efter sin hund. Hon har kopierat upp en massa lappar som Hyun-nam nu måste stämpla för att de ska få sättas upp.
Bara en kort tid därefter besöks kontoret av en gammal dam i samma ärende – hennes älskade dvärgpincher har försvunnit. Hyun-nam, som aldrig varit särskilt begeistrad i sitt jobb på kontoret ändå, ägnar istället mer och mer tid åt att hjälpa ägarna till de saknade jyckarna.
Jag vet inte varför jag fått för mig att The Host var sydkoreanske Bong Joon-hos långfilmsdebut. Men nu fick jag alltså tack vare SVTPlay möjlighet att korrigera den missuppfattningen eftersom tjänsten bjussade på filmen som på engelska fått titeln Barking Dogs Never Bite.
Originaltiteln tycks dock ligga närmare något i stil med “Hunden från Flandern”, vilket tydligen ska hänvisa till en engelsk barnbok från 1870-talet som nått klassikerstatus i bland annat Sydkorea av alla ställen. Vad jag kan läsa mig till är det dock inte mycket mer än hund-närvaron som länkar ihop dagens film med barnboken.
Samtidigt vet jag inte om den engelska titeln är så värst mycket bättre. Eftersom alla de aktuella hundarna inte är stort mer än små, nervösa golvmoppar (“skit på snöret” som min salig mormor hade kallat dem) fixar de inte så mycket mer än ett, förvisso enerverande, ihärdigt skällande ens om de hade velat.
Ingen av våra mänskliga rollfigurer har heller särskilt mycket av vare sig skällande eller vilja att bita ifrån. Bong Joon-ho gör i vissa lägen Yoon-joo och Hyun-nam till visuella tvillingar men låter det tidigt stå klart att den unga kvinnan utan tvekan är en bättre person än den gnällige och mesige akademikern.
Innan Yoon-joo blir avbruten av hundskall beklagar han sig på telefonen till en kollega att han än en gång missat en professorsbefordran. Frun Eun-sil behandlar honom mer som en inneboende betjänt än en make och han sover hopkrupen som ett barn. Medan Hyun-nam inte tvekar att upplåta sin plats på pendeln till en tiggande kvinna med ett barn på ryggen och hjälper de hundlösa hyresgästerna.
Barking Dogs Never Bite är såklart långt ifrån Parasits eleganta och raffinerade estetik men nog finns ändå embryot där. Lägenhetskomplexet framstår som labyrintiskt med sina oändliga loftgångar (särskilt som trapphusen är fyllda med bråte och därmed torde förvandla hela huset till en veritabel dödsfälla i händelse av brand) och vindlande källarkorridorer.
Även ideologiskt känner vi igen konflikten mellan de som har, de som i alla fall har lite och de som inte har något. Den kusligt upplysta spökhistorie-scenen berättar egentligen om byggfusk och korruption. Det framställs som givet att Yoon-joo måste muta fakultetens dekan om han ska få sin eftertraktade professur. Och det är svårt att skaka av sig Parasits källar-Gollum vid åsynen av den hemlöse mannen som hittat sig en slags boning i en hög med gamla kläder.
Förutom utseende och budskap finns här också regissörens karakteristiska galghumor, även den fortfarande något oslipad jämfört med Parasits värj-spets. Barking Dogs… bjöd kanske inte på någon storartad filmupplevelse men om inte annat pluggade den igen ett hål som jag inte ens visste fanns i min sydkoreanska filmografi. Då är det bara att gå vidare till nästa SVTPlay-karamell: Bong Joon-hos osedda fjärde långfilm, Mother (som kom mellan The Host och Snowpiercer).
Rörliga bilder och tryckta ord 