På förekommen anledning från Jojjenito och Fripps Filmrevyer som publicerade tågtexter (en given film till Filmspanarnas tågtema om den bara haft premiär då) för ett par dagar sedan. Tidigare har Snowpiercer omskrivits (och omtalats) av Fiffis Filmtajm, Filmitch, Movies-Noir, The Velvet Café och TNE-podden.

***

SnowpiercerNog satte man stopp för växthuseffekten, alltid. Men vem hade kunnat räkna ut att experimentet med CW-17 skulle bli så fenomenalt framgångsrikt att man istället fixade så att det blev en ny istid? Ingen utom tågmagnaten Mr. Wilford.

Och hur löser en tågmagnat problem om inte medelst tåg? Resultatet av det hela är att det enda som rör sig på det djupfrysta jordklotet år 2031 är tåget Snowpiercer på sin världsomspännande spårväg.

Föga förvånande är livet ombord knappast något paradis. I alla fall inte för tredjeklasspassagerarna längst ned i Titanic längst bak i Snowpiercer. Den enda tillgängliga födan är en jello-liknande proteinmassa, de kontrolleras av beväpnade vakter som från gång till annan hämtar ett barn eller två och alla försök till motstånd slås brutalt ned.

Men med den klurige Gilliam i tankespetsen och Curtis som hans högra hand har man nu länge planerat en avancerad revolt och en dag är tiden mogen. Dörr för dörr, vagn för vagn arbetar man sig mödosamt framåt med sikte på loket och den heliga motorn.

Till skillnad från många andra är jag inget jättefan av sydkoreanske regissören Bong Joon-ho hittills mest kända film The Host. Jag blev till exempel aldrig riktigt klok på historiens tempo, framställningen och den underliga blandningen av skräck, humor och tragik.

Snowpiercer är en mer internationellt (eller västerländskt) anpassad produkt och faller mig därmed mer i smaken eftersom jag nu känner igen mig. Man ska aldrig underskatta den tryggheten. Filmen bygger på ett franskt seriealbum (sorry, grafisk roman ska det förstås vara) Le Transperceneige men eftersom jag aldrig hört talas om varken det eller dess upphovsmän innan ser jag betydligt fler filmreferenser i den postapokalyptiska tåghistorien.

Exempelvis finns det fler kopplingar till Aronofskys Noah än blott det faktum att Snowpiercer i inledningstexten benämns som en ”rattling ark”. Historien blir nästan lite av ett tankeexperiment i den meningen – vad skulle ha hänt om gubben Noak plockat med sig ett gäng av Tuval-Kains anhängare och låtit dem rumstrera bäst de kunnat längst ned i arken? Kan du säga kannibalism?

Kanske för att Ed Harris återigen befinner sig i ett futuristiskt avskalat rum tänker jag också på The Truman Show. Bägge filmerna handlar i någon mån om i hur stor utsträckning man kan kontrollera människor, skillnaden är kanske främst att medan Kristof levererar optimal TV-underhållning genom att skapa det perfekta samhället försöker Wilford upprätthålla ett helt ekosystem (”The Train is the world”). Vilka utgör den närande och den tärande massan?

När det gäller framtidsdystopier finns det en uppsjö av alternativ att välja mellan, själv kopplar jag nog mest till Equilibrium, Soylent Green och Matrix. Namnet Gilliam minner förstås i sin tur om klassiker som Brazil och 12 Monkeys. Kommer revolten att i slutänden tjäna något som helst syfte eller har man offrat allt bara för att uppnå ett status quo? Ska man acceptera trygghet och underkastelse (skorna på fötterna och hatten på huvudet) eller istället omkullkasta systemet med betydligt mer osäker utgång? Och trots att de är maktlösa har tredjeklasspassagerarnas närvaro stor betydelse för den styrande klassen, de är helt enkelt beroende av ett förråd av mänskliga kroppar.

Och slutligen ger Wilfords logga, symbolen för förtryckaren, ett guldgult W som finns i allt större utförande ju längre fram i tåget man kommer, klara Wizard of Oz-vibbar. Kommer det att ens finnas någon Wilford bakom den sista dörren eller är han en chimär, upprätthållen av en kader små medhjälpare? Den här gången är besökaren dock inte någon Dorothy som kommer för att be om en tjänst utan en förbannad Curtis som tänker kräva det som rättmätigt borde vara hans och hans likars.

Snowpiercer rättar med beröm in sig i ledet av tidigare nämnda filmer, särskilt då dystopierna. Bong Joon-ho (som tillsammans med Kelly Masterson också skrivit manus) håller sin film i ett stadigt grepp och låter den aldrig lämna perrongen utan att tittarna är med. Trots att filmen handlar om öppnande av dörrar och successivt avancemang till vagnar med sinsemellan olika innehåll får jag (nästan) aldrig den där ”dataspelskänslan” och det är banne mig något av ett stordåd.

Att ifrågasätta skådisprestationer John Hurt, Ed Harris och Tilda Swinton är naturligtvis inte aktuellt men på pappret kanske man skulle känna sig mer tveksam till castingvalet Chris ”Captain America” Evans som Curtis. En roll som jag annars föreställer mig säkert skulle ha besatts av Hugh Jackman eller varför inte Christian Bale (det uppenbara dystopivalet med tanke på Equilibrium)?

Men Evans är sju år yngre än Bale, 13 år yngre än Jackman, och jag tycker att det känns helt rätt att ha en ung person i den rollen. En person som har erfarenhet av ett liv innan Snowpiercer men som samtidigt till stora delar har formats av livet på tåget. Att Chris Evans dessutom överraskar positivt som en allt mer desillusionerad och utmattad Curtis gör förstås inte saken sämre. Kanske är trasig-och-utmattad hans grej snarare än helylleamerikansk-och-hurtig?

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser