The Fog (1975)

England hemsöks av en epidemi av galenskap. Problematiskt, eftersom det nästan utan undantag är den typen av galenskap där tidigare fullt psykiskt friska personer plötsligt brukar grovt våld antingen mot sig själva eller sin omgivning. En äldre man hugger ihjäl ett hushåll medelst yxa. En myndighetschef hoppar ut genom ett fönster på nionde våningen. En pilot kraschar sitt passagerarflygplan i centrala London. Även djur påverkas och attackerar såväl artfränder som människor.

En av de som snart lägger ihop två och två är också ett av de första offren, John Holman. I samband med att han räddade en liten flicka under ett jordskalv kom han också i kontakt med en märklig dimma, vilken böljade upp ur marken. Holman spenderade en tid på sjukhus, “a raving lunatic”, och när han tillfrisknat har dimman hunnit påverka många fler där den vältrar fram över det engelska landskapet.

Efter att ha kravlat mig igenom James Herberts råttrilogi plockade jag upp hans andra roman. Uppföljaren till Rats kallas kort och gott The Fog. Ingen ska säga annat än att Herbert är pang-på-rödbetan. Det visar sig att det finns en hel del övriga likheter mellan Rats (egentligen hela råttrilogin) och The Fog.

Först och främst har vi vår hjälte Holman, en helt igenom handlingskraftig och rekorderlig typ som därmed blir en fruktansvärt trist protagonist. Han är utrustad med ännu en “doting doormat”-flickvän som han i ett skede givetvis får blotta sitt hjärta inför. Just den här gången gäller det i och för sig inget märkvärdigare än att han bedyrar sin kärlek (“I knew I’d found something that would be precious to me”) genom att likna henne vid en hund han hade när han var liten. Hon får givetvis fråga om det inte finns någon annan som kan genomföra det där jättejättejättefarliga uppdraget. Det finns det inte. Förstås.

Jag också om Herbert möjligen delar vissa politiska frågeställningar med en viss Dean R. Koontz? Inte så att Herberts mediokra hjältar med en gång ser till att beväpna sig, här finns sannolikt ändå en skillnad mellan det amerikanska och det engelska kynnet. Men misstron gentemot myndigheter och myndighetspersoner ligger insprängt som fettet i en entrecote i alla Herbert-romaner jag läst hittills.

I fallet The Fog är det främst försvarsdepartementet som får pisk, men det och dess medarbetare framställs utan tvekan som en del av ett större systemproblem. Kanske är det så att Herbert tycker att det är systemet i sig som är problemet? Vid ett tillfälle finns anledning att besöka samma typ av skyddsrum som senare förekommer i Domain, varför Holman får föregå helikopterpiloten Culver genom att cyniskt fråga vilka “speciella” personer som har rätt att söka skydd där. Inte är de till för Maude och Harold i Hackney, det förstår han det.

Tempot är även det välbekant: en långsam uppbyggnad, insikt om vad problemet är, en första urladdning för att ta hand om problemet, stiljte när man (felaktigt) tror att problemet är avklarat och så ett sista, sjujävla klimax. När det gäller själva problemet har Herbert dock gjort det hela lite mer komplext jämfört med rådisarna.

Det grundläggande hotet kommer alltså från Dimman. Författaren försöker förvisso göra denna icke-entitet extra hotande genom att spekulera i huruvida den drivs av något slags medvetande eller inte. Men det kan ju aldrig bli något mer än en slags krypande fasa. Skita-på-sig-skräcken kommer därför från alla de patenterade Galningar som dimman skapar. Herbert fortsätter med samma grepp som från Rats och introducerar ett gäng bifigurer, vars enda syfte är att antingen vara offer eller förövare. Så i det avseendet som vilken slasher som helst med andra ord. Och på samma sätt som i slashers är det ett grepp som lätt blir repetitivt.

Det tycks också som om Herbert tagit den klassiska uppföljar-stigen och därför öst på med inte bara fler skita-på-sig-skräckskildringar utan också mer sex jämfört med Rats. För The Fogs tänkta målgrupp kanske det var toppen, men själv hade jag överlevt utan den tre sidor långa sexscenen mellan Holman och hans dörrmatte-flickvän. Men heterosex i en samtyckesrelation är ändå ok, med tanke på att Herbert tycks ha en ännu större förkärlek för att skildra antingen sexuellt våld, eller smärre sexuella avarter på ett…inte helt positivt sätt. De är säkert ett uttryck för en generell tidsanda anno 1975 (som även omfattar synen på psykisk ohälsa skulle jag vilja påstå), men skaver eftersom Herbert petat in så pass många att de inte längre blir enstaka exempel utan ett mönster. Som även det för övrigt överlappar med Dean R. Koontz.

Nä, Herbert som sysselsätter sig med något annat än råttor blev inte särskilt mycket bättre. Jag hade säkert kunnat ha större fördrag med hans formulaiska stil om det varit en stil jag gillade.