KoontzKatalepsi #1

Dags för ett litet minitema. Vi kan väl se det som en slags uppvärmning — jogga-på-stället, försiktiga knäböj, axelrullningar — inför oktobers Halloween-tema. Härmed ger jag er alltså Dean R. Koontz under hela veckan. Temats rubrik får ses som ett försök att beskriva hur det kan kännas efter att ha överdoserat på sagda författare. Mycket nöje!

***

Min föräldrageneration berättar gärna om det kulturkrig som var Elvis Presley vs. Tommy Steele. Min egen generation hänvisar sannolikt i sin tur till kulturkriget som var Stephen King vs. Dean R. Koontz. Eller ja, det är i alla fall min minnesbild av den stora avgrunden som öppnade sig när jag i högstadiet började överge C.S. Lewis Narnia och hästböcker.

Själv har jag alltid stått stadigt i Kings ringhörna, testade kanske en eller ett par Koontz men fastnade aldrig för dem. Dock utan att riktigt kunna förklara varför. Men efter avslutad lyssning på alla Koontz ljudböcker jag kunde skrapa ihop på YouTube tycker jag nog att jag kan det. Förklara varför Koontz aldrig kommer att bli ”min” författare, alltså.

På YouTube lyckades jag hitta igen dryga 30-talet romaner, vilket dock är en spott i havet med tanke på att Dean Ray Koontz till dags dato skrivit över 100. Och mot slutet måste jag väl erkänna att lyssnandet gick på ren princip även om det som vanligt var intressant att se vilka författartendenser som går igen över en så pass lång tidsrymd och genom så många böcker.

Koontz är född 1945, vann en författartävling 1966 och publicerade sin första roman 1968 (sci-fi-rafflet Star Quest). Redan i början av 70-talet verkar han ha kunnat försörja sig på sitt författarskap. Den första bok som jag lyckades snoka reda på var Demon Seed från 1973. Mellan den och Star Quest hann Koontz skriva mer än 20 böcker så det finns väl en viss misstanke om att vi här har att göra med en författare som prioriterar kvantitet över kvalitet. Tack vare denna fruktansvärda output publicerades en hel del av hans volymer under pseudonymer (bla. Deanna Dwyer, K.R. Dwyer, Owen West, Leigh Nichols, Anthony North) så att inte marknaden skulle svämma svämma över av enbart Koontz-romaner.

Koontz har främst skrivit fristående historier, men har också presterat ett antal trilogier och längre serier. De mest kända i det sammanhanget torde vara böckerna om Odd Thomas och Frankenstein-serien.

”Min” första bok, Demon Seed, är en AI-thriller men generellt blandar och ger Koontz ganska friskt – seriemördar-, teknik- och genetikthrillers utan direkt övernaturliga inslag varieras med sci-fi, ESP-krafter, demoner, spöken, ockultism och varelser vars ursprung kanske inte ens har någon förklaring i sinnevärlden. Generellt skulle jag vilja placera hans författarskap i thriller-genren, snarare än skräckditon, även om det ofta förekommer tydliga skräckinslag. Men det kan förstås enbart bero på att jag aldrig blir särskilt skrämd av Koontz böcker. Och den där gränsen mellan thriller och skräck är ju notoriskt svår att nagla fast.

Men även om det historiemässiga utanpåverket kan skilja sig en hel del åt och dessutom vara mer eller mindre knasigt (priset torde tas av The Bad Place från 1991 där en dimensionsresande familj har sitt ursprung i en självbefruktande hermafrodit) finns det som sagt en hel del återkommande teman och rollbesättningar som Koontz använder sig av.

Ska jag kanske börja med att förklara varför jag känner mig ganska trygg i slutsatsen att King är en bättre författare? Till viss del hänger det ihop med de där återkommande temana som jag nämnde ovan. Efter ett tag börjar man som läsare bli (allt för) välbekant med Koontz huvudsakliga pro- och antagonister. Den psykologiska fingertoppskänsla som King i sin bästa stunder kan åstadkomma lyser med sin frånvaro.

Hos Koontz möter jag aldrig ett mobboffer som Carrie White eller en livrädd alkisfarsa som Jack Torrence. Hans protagonister är genomgående rakryggade, ansvarstagande, hederliga och godhjärtade. Är protagonisterna två till antalet ett par är de oftast en man och en kvinna samt perfekt matchade (de hamnar alltså alltid förr eller senare i säng med varandra). Är de barn är de utan undantag välartade och lydiga med en enastående välfungerande kommunikation med sina föräldrar. Antagonisterna är i sin tur ofta det diametralt motsatta, bottenlöst ondsinta eller makthungriga intill megalomanins gräns. Till skillnad från protagonisterna, vars kön kan variera, är antagonisterna med överväldigande majoritet män. I enstaka fall är antagonisterna komplexa i så motto att de tvingats bli mordiska galningar genom vedervärdiga experiment (medvetna eller olyckshändelser) och deras ondska är alltså inte medfödd.

Till viss del hänger Kings psykologiska fingertoppskänsla också ihop med en förmåga att skapa en, förvisso ofta enkel men ändock, undertext. Hade Koontz skrivit Carrie hade den absolut inte handlat lika mycket om mobbning och tonårsångest som telekinesi och innebrända baldeltagare. Dagens författare skulle kunna agera posterboy åt organisationen ”Mer litterär WYSIWYG åt folket”.

To be continued…