Rivers of London (2011)

Löfte om urban fantasy, lite London-porr och ett snyggt omslag. Så mycket mer behövdes inte för att jag skulle bli nyfiken på London-bon Ben Aaronovitchs roman Rivers of London. Likt mycket annan urban fantasy börjar den nog så prosaiskt – polisen Peter Grant patrullerar Londons gator med kollegan Lesley May. Han har inte ens en egen lägenhet, utan bor i polisens lokaler.

Men en dag kontaktas han av spöket Nicholas Wallpenny och efter det är inget sig likt. Det visar sig att Londons metropolitan police har en helt egen liten avdelning för att utreda det paranormala, vilket det finns ganska mycket av i en urgammal stad som London. Eller ja, avdelning och avdelning… Innan Peter kom in i spelet bestod hela organisationen av inspektör Thomas Nightingale, tillika trollkarl.

Det verkar inte bara vara jag som fick ett positivt intryck av Rivers of London – till dags dato har Aaronovitch hunnit skriva nio böcker i serien. Men samtidigt har han ju baserat sig i en stad med en rik mylla att gräva i. Denna första boks titel (och hela seriens) bygger också på att författaren introducerar oss till Themsens flodgudar – den kvinnliga Mother Thames och den manlige Father Thames. Två guddomar som försöker hålla sig på varsin kant, för när deras anhängare drabbar samman blir det Shakespeare-blodigt.

Men också två fraktioner som Peter måste hålla sig väl med eftersom han kommer att behöva mycket hjälp för att lösa mysteriet med ett antal Londonbor som helt plötsligt attackerar sina medmänniskor i oresonlig ilska över småsaker. Just denna detalj påminner inte så lite om Ghostbusters 2, men författaren håller lyckligtvis alla kopplingar till ett ondsint slime till ett minimum. Här är det istället ondsinta andar som försöker återuppföra det uråldriga “lust”-spelet Punch and Judy.

Rivers of London är berättad i förstaperson och Peters tilltal är lagomt humoristiskt och sarkastiskt. Jag skulle säga att fokus främst ligger här, snarare än bottenlös tragedi eller känslosamhet. Samtidigt är det en tacksam ton eftersom läsningen slinker ned utan större problem.

Läsbarheten, kombinerad med Aaronovitchs känsla för London och dess historia, gjorde Rivers of London till en ganska trevlig bekantskap. Som urban fantasy är romanen inte remarkabelt innovativ men framförallt de förkroppsligade floderna (Themsen och dess tillflöden) skapar en solid grund att stå på. En fortsatt läsning av serien känns inte helt omöjlig i nuläget. Den som lever får se.