Jack (1977)

Jack är en skön snubbe med författarambitioner och ett svårartat existenskomplex. Han är kompis med Bart (en skön snubbe med konstnärsambitioner), Johnny (en skön snubbe som, över alla under, faktiskt tycks arbeta som fotograf) och Harald (en skön snubbe med inga större ambitioner alls).

Tillsammans driver de omkring i skön dimma av cigg, Löwenbräu, Liebfraumilch och så mycket braj de kan lägga vantarna på. När Jack inte får nojja över att inget händer, förstås. Då släpar han iväg med hela gänget på en surrig tältsemester på Gotland eller hälsar på någon hippiekompis nere i Småland som inte bjuder på grogg men väl ginseng-te. Förutom allt det här hinner Jack också jaga och sukta efter den sköna Sonja, vilken tycks lika undflyende som livet mening för vår huvudperson.

Ja, milda moster Matilda… För att uppskatta Jack tänker jag att minst sex kriterier måste vara uppfyllda:

• Man får inte tycka att mycket som hörde det sena 70-talet till har blivit ganska jönsigt, som tajta vita jeansjackor.
• Man får inte tycka sig skymta framtida kladdande kulturmän i skuggan av de coola kulturkisarna med skjortorna uppknäppta ned till naveln (de tre huvudsakliga rollerna spelas av Göran Stangertz, Örjan Ramberg och Kjell Bergqvist).
• Man få inte tycka att det är pretentiöst och fullkomligt världsfrånvänt att enbart se på författande som en slags andens inspiration och inte ett jobb vilket faktiskt kräver ett visst mått av disciplinerat arbete.
• Man få inte tycka att det är pretentiöst och fullkomligt världsfrånvänt att ondgöra sig över trångsynta redaktörer som vägrar publicera ens verk för att de inte säger sig förstå dem.
• Man får inte tycka att 25 är lite väl gammalt för att loda runt och inte göra ett vettigt handtag.
• Man får inte börja fnissa när huvudpersonen i fyllevånda ligger i fosterställning på en gotländsk klapperstensstrand och skriker ”vad ska det bli av mig?!”

Själv lyckades jag uppfylla väldigt få av de där kriterierna och därmed har jag förstås svårt att förstå Jack. Jag gissar att om man hyser författardrömmar som överensstämmer med Jacks kanske man kan känna igen sig i hans jakt på både inspiration och publicering. Eller om man är kanske max 20 och tycker att det verkar vara en ganska schysst tillvaro att bo i ett utkylt torp (på Söder?), glida omkring på Djurgården, röka, dricka bärs och göka.

I allt övrigt tror jag att tiden har sprungit ifrån denna generationsskildring. Som berättelse är Jack inte särskilt bra, allt går lite hackigt, vissa scener är närmast obegripliga och det som skulle kunna vara känslomässigt drabbande (exempelvis mötet med en tjej som visar sig vara knarkare ”på riktigt”) är allt för abrupt och taffligt beskrivet för att göra något större eftertryck.

Det allra märkligaste är dock att vi i början får höra Jack beklaga sig över att sommaren snart är slut och att de inte hunnit göra något. Av sina liv får man väl en känsla av att han egentligen menar. Successivt växer sig lövhögarna allt större och kvicksilvret sjunker allt lägre men fortfarande kan man knappast påstå att vare sig Jack eller någon av de andra egentligen gjort något. Till slut säger Bart lite halvdeppigt att det är höst, varpå Jack menar att det istället är vår. Med ett leende pular han ned sin arbetsoverall i en papperskorg och befinner sig därmed på exakt samma punkt där han var när filmen började. Utan jobb, utan bostad och opublicerad. Mission accomplished?!