alt. titel: Cowboy Bebop: The Movie, Cowboy Bebop: Knockin’ on Heavens Door

Ett udda gäng prisjägare i ett slitet rymdskepp som kuskar runt och tar vilka påhugg som än kommer i deras väg, låter det bekant? Med en dos cynicism som ändå aldrig ligger mer än ett tuppfjät från motvillig solidaritet och humanism inslängd i mixen?

Nej, med tanke på att Joss Whedon tycks vara en man med koll på sin populärkultur känns det inte helt osannolikt att han kan ha hämtat lite inspiration till sin serie Firefly från Cowboy Bebop. Anime-serien sändes i Japan under 1998 och 1999 och därefter var efterfrågan på mer Western-anstruken sci-fi så pass stor att regissören Shinichirō Watanabe kunde få fram en Cowboy Bebop: The Movie bara två år senare.

Inte för att filmerna överhuvudtaget påminner om varandra i något annat avseende, men jag får lite samma intryck från Cowboy Bebop som Downton Abbey. Det går utan större problem att hänga med på vem som är vem och vilken relation de har till varandra även om jag inte sett serien innan. Däremot saknas en stor del av min egen relation till rollfigurerna och den värld som filmen utspelar sig i, vilket gör att jag ändå känner mig lite vilsen från gång till annan. Alternativt sväljer vilka orimligheter som helst med argumentet ”Det där förklarar de säkert i serien…”

Jo, förresten, en likhet till mellan Cowboy Bebop och Downton Abbey – bägge filmerna känns väldigt fullmatade. Men där den brittiska herresätes-porren ville slänga in en liten berättelse för alla de gamla bekanta känns det snarare som animen och manusförfattaren Keiko Nobumoto varit intresserad av lite väl många teman och händelseutvecklingar. Det gör att trots en hel del berättande dialog finns det fortfarande många detaljer som jag undrar över när filmen är slut. Hur är egentligen den mänskliga kolonin på Mars byggd? Finns det både en enorm mur och en kupol runt staden jag antar att våra protagonister befinner sig i? Finns det flera städer på Mars och rör man sig i så fall mellan dem eller håller man sig till denna enda?

Filmen innehåller en övernaturligt stark och mäktig mannen-i-svart-skurk, hemliga militära experiment, nanoteknologi, mänsklighetsfilosoferande, religiösa kopplingar, polisutredningar, hackers och lek med gränsen mellan dröm och verklighet. Till det kommer ett antal intrikata fajtscener, mestadels segdragna jaktscener och ett par deus ex machina-typer. Visuellt och storymässigt får jag associationer till såväl X-Files-avsnitt (”Sleepless” och ”Soft Light”) som slutscenen i Highlander och tears-in-the-rain-monologen från Blade Runner.

Trots att jag är övertygad om att Cowboy Bebop hade tjänat på att renodla ett par av de här temana tycker jag ändå att nästan alla, var för sig, är suggestiva och spännande. Jag gillar till exempel antydan till band eller spegling mellan skurken Vincent och prisjägaren Spike, vilket eventuellt har en övernaturlig odödlighetsgrund. Jag var också helt med på de religiösa övertonerna (så länge de nu var aktuella). Det filmen trots allt lyckas hålla fast vid är sin inledande sentens: livet är som en gryta, där gott och ont blandas utan att säkert kunna särskiljas från varandra.

Cowboy Bebop har kanske inte samma visuella eller filosofiska ambitioner som vissa andra anime-filmer (även om jag knappast kan påstå mig vara någon stor kännare). Å andra sidan har jag träffat på väldigt få filmer inom ”genren” som gjort mig besviken och så inte heller dagens exempel. Här fanns tillräckligt mycket fart och fläkt samt spännande idéer för att jag skulle hänga med ända till slutet.

För Jojjenito blev Cowboy Bebop: The Movie faktiskt en omtitt medan Johan var välbekant med prisjägargänget från serien.