Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.

Han får ett brev. I dessa tider, när ingen längre skickar snail mail (är till och med det en term som börjar bli obsolet?), har någon tagit sig tid att notera att Bill Hodges inte är en särskilt datorvan man. Omtänksamt. Eller creepy. Mest creepy med tanke på att avsändaren säger sig vara den person som var ansvarig för ett av Hodges få olösta fall när han lämnade sin gamla arbetsplats.

”Mr. Mercedes” påstår sig vara samma person som några år tidigare stal en bil och rände den rätt in i en människosamling. Åtta personer dog, inklusive ett litet barn. Motvilligt släpar sig Hodges ur sin letargi och börjar snoka lite på egen hand. Det visar sig att bilens ägare, Olivia Trelawny, som i både polisens och allmänhetens ögon var åtminstone medskyldig till dådet eftersom hon tillät sin bil bli stulen, kanske var precis så oskyldig som hon själv hävdade. Men hennes vittnesmål är svårt att efterfråga eftersom hon tog livet av sig kort efter incidenten. Av dåligt samvete antog de flesta, så också Bill. Han och hans kollega hade tydligen lyckats missa FBI-chefen Jack Crawfords mantra ”When you assume something, you make an ass out of you (u) and me”.

Stephen King publicerade Mr. Mercedes efter Doctor Sleep och tyckte tydligen att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag, för här har vi en regelrätt deckare med ett högst mänskligt monster. Hela boken håller kanske inte toppklass men King lyckas som vanligt berätta en tillräckligt bra historia för att jag ska hänga med ända till slutet. Tyvärr har en del av de förebådande och berättaromnipotenta formuleringar som jag störde mig rätt mycket på i Doctor Sleep hängt med in i seriemördarvärlden.

Huvudpersonen Bill är en ganska väl tecknad figur även om hans post-polisstatus kanske inte är det mest nyskapande jag läst. Han har helt tappat greppet, gått upp i vikt och såsar framför TV:n. Samtidigt framställer King honom som en förhållandevis socialt intuitiv person och att de egenskaperna varit något som betjänat honom i hans yrkesbana. Däremot är det förhållande han utvecklar med den attraktiva Janey Patterson kanske inte författarens mest känslosamma. Här har får jag känslan av att det gått lite på rutin.

King är ju förtjust i sina monstermödrar och här återfinns hon i form av mördarens dagars upphov. Inte heller hennes porträtt är särdeles detaljerat men syftet med henne är ju främst att skapa obehag och det funkar utan några som helst problem.

Mr. Mercedes är en helt ok deckare med ett par extra King-twister – lite äckeleffekter, en tjuvkik in i både vettiga och vanvettiga medvetanden. Ibland går det som sagt på tomgång men det vägs till viss del upp av den explosiva (heh…) finalen.

Annonser