Mr. Mercedes (2014)

Pensionerade polisen Bill Hodges är trött på livet. Vad finns det mer att se fram emot, med en död hustru och utflugna barn som dessutom inte hälsar på särskilt ofta. Han börjar bli allt för van vid smaken av en kall pistolpipa – varför inte lika gärna göra slut på eländet?! Men en dag rullar inte bara nästa realitysåpa på TV igång, vilka tidigare åtminstone temporärt brukat fånga Bills uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han ska ta sig igenom en natt till.

Han får ett brev. I dessa tider, när ingen längre skickar snail mail (är till och med det en term som börjar bli obsolet?), har någon tagit sig tid att notera att Bill Hodges inte är en särskilt datorvan man. Omtänksamt. Eller creepy. Mest creepy med tanke på att avsändaren säger sig vara den person som var ansvarig för ett av Hodges få olösta fall när han lämnade sin gamla arbetsplats.

”Mr. Mercedes” påstår sig vara samma person som några år tidigare stal en bil och rände den rätt in i en människosamling. Åtta personer dog, inklusive ett litet barn. Motvilligt släpar sig Hodges ur sin letargi och börjar snoka lite på egen hand. Det visar sig att bilens ägare, Olivia Trelawny, som i både polisens och allmänhetens ögon var åtminstone medskyldig till dådet eftersom hon tillät sin bil bli stulen, kanske var precis så oskyldig som hon själv hävdade. Men hennes vittnesmål är svårt att efterfråga eftersom hon tog livet av sig kort efter incidenten. Av dåligt samvete antog de flesta, så också Bill. Han och hans kollega hade tydligen lyckats missa FBI-chefen Jack Crawfords mantra ”When you assume something, you make an ass out of you (u) and me”.

Stephen King publicerade Mr. Mercedes efter Doctor Sleep och tyckte tydligen att det kunde räcka med övernaturligheter för ett tag, för här har vi en regelrätt deckare med ett högst mänskligt monster. Hela boken håller kanske inte toppklass men King lyckas som vanligt berätta en tillräckligt bra historia för att jag ska hänga med ända till slutet. Tyvärr har en del av de förebådande och berättaromnipotenta formuleringar som jag störde mig rätt mycket på i Doctor Sleep hängt med in i seriemördarvärlden.

Huvudpersonen Bill är en ganska väl tecknad figur även om hans post-polisstatus kanske inte är det mest nyskapande jag läst. Han har helt tappat greppet, gått upp i vikt och såsar framför TV:n. Samtidigt framställer King honom som en förhållandevis socialt intuitiv person och att de egenskaperna varit något som betjänat honom i hans yrkesbana. Däremot är det förhållande han utvecklar med den attraktiva Janey Patterson kanske inte författarens mest känslosamma. Här har får jag känslan av att det gått lite på rutin.

King är ju förtjust i sina monstermödrar och här återfinns hon i form av mördarens dagars upphov. Inte heller hennes porträtt är särdeles detaljerat men syftet med henne är ju främst att skapa obehag och det funkar utan några som helst problem.

Mr. Mercedes är en helt ok deckare med ett par extra King-twister – lite äckeleffekter, en tjuvkik in i både vettiga och vanvettiga medvetanden. Ibland går det som sagt på tomgång men det vägs till viss del upp av den explosiva (heh…) finalen.

11 reaktioner till “Mr. Mercedes (2014)”

  1. Du var att snäll mot King. Början och slutet är bra men kärlekshistorien (riktigt illa skrivet) samt Bills vägran att delge polisen information sänkte denna bok rejält – övriga delar har jag inte läst frågan är om det någonsin blir av.
    Tv-serien verkar bättre men lite väl utdragen har sett två/tre avsnitt. Har sedan trillat dit på SoA så även den får vänta.
    https://filmitch.wordpress.com/2014/07/17/stephen-king-mr-mercedes/

  2. Det man kan hoppas på i de kommande böckerna är väl i så fall att vi slipper kärlekshistorierna. Själv blev jag nog allt för upptagen av Mr Mercedes gränsande klyschighet för att fundera överhövan på Bills hemlighållande.

    SoA — Sons of Anarchy? Vad tycker du så här långt? Jag blev förtjust men fann samtidigt en hel del problem

  3. Jag som är ett livslångt King-fan gillar inte hans deckare alls, även om persongalleriet är helt okej. Saknar en riktigt bra skräckis.

  4. SoA Jodå inte en toppserie men bra underhållning och en hel del bra skådisar. Jag har väl lite problem med en del logik samt att dessa knuttar på ngt vis framställs som de man ska heja på. Vi får se hur det blir längre fram är bara på s02

  5. Jag tycker TV-serien är sevärd men i ärlighetens namn, utan Brendan Gleeson hade jag antagligen tänkt annorlunda.

  6. @Sofia: Jag tyckte Doktor Sömn faktiskt var en värdig uppföljare till Varsel, men det är å andra sidan en av få böcker på sistone som faktiskt fungerat. Signal och Benrangel gillade jag mycket, men det går runt fem mindre bra King-böcker på en bra numera…

  7. @Magnus: Själv tyckte jag tyvärr att Doctor Sleep var ganska långt från The Shining-kvalitet. Cell var helt ok men jag skulle säga att om jag tittar på Kings bibliografi (och räknar bort Bachman-böckerna samt The Talisman) är han stabil mellan 74 och 87. From Tommyknockers börjar det vara lite hit or miss. Mr Mercedes är än så länge den senaste boken jag läst och den var också trevlig men inget mästerverk. Så av de senare böckerna måste jag nog gå tillbaka till 11/22/63 och Under the Dome för att hitta de riktiga godbitarna.

  8. Håller helt med dig om årtalen, även om Knackarna var rätt okej. 11/22/63 och Under The Dome håller jag också med om, de är betydligt bättre än övriga senare verk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: