Det finns säkert många anledningar till att man läser juridik. Rättspatos, ren ambition, illusioner om den egna förmågan, möjligheten att tjäna grova pengar (åtminstone i USA). Amanda Brown gjorde det för att bli författare, Eller ja, det är åtminstone resultatet av hennes år vid Stanford Law School – boken Legally Blonde (eftersom hon aldrig tog examen).

En bok vars hjältinna, Elle Woods, kom att odödliggöras på vita duken i form av kvinnan med Hollywwods spetsigaste haka: Reese Witherspoon. Hon är en stor anledning till att jag har en soft spot för den första Legally Blonde-filmen som verkligen inte kommer med något nytt, vare sig det gäller skämt om stelbenta advokater, genusperspektiv inom juridiken eller råpluggmontage.

Där filmen däremot kanske till viss del banar ny väg är i förhållandet till sin protagonist. Eftersom vi introduceras till hennes putsade fasad, pennor med fjädrar på och faiblesse för rosa kommer det kanske inte som någon överväldigande överraskning att Elle Woods är långtifrån den klassiskt urblåsta cheerleader-bimbon. Ingen överraskning, men en rätt trevlig bekräftelse på att ytan faktiskt inte alltid matchar innehållet. Elle är både smart och medkännande och känner sig därför begripligen sviken av pojkvännen Warner när han drar till Harward Law School utan att så mycket som kasta en förlovningsring efter sig i flykten.

Incitamentet för Elle att också kämpa sig till en plats vid samma utbildningsetablissemang är alltså en man och ett hägrande giftermål, men det dröjer inte så värst länge innan hennes credo snarare kommer att handla om att tro på sig själv.

Den första Legally Blonde-filmen klarar av att balansera det i grunden fjantiga konceptet med en nätt blondin som med hjälp av sina kunskaper om mode och skönhetsbehandlingar klarar biffen till allas förvåning. Och som dessutom vinner över sina meningsmotståndare under resans gång eftersom hon är både snäll och generös.

Tyvärr är det ett koncept som inte tål att upprepas, vilket blir plågsamt tydligt i uppföljaren Legally Blonde 2: Red, White & Blonde. Nu måste Elle inte bara vinna juryns gillande i en enda rättegång utan hela kongressen i sin kamp att förbjuda djurförsök inom skönhetsindustrin.

Dels använder man sig av exakt samma grepp som i första filmen för all del är ostiga men ändå fungerar eftersom Reese är så pass glad och charmig. När de upprepas förvandlas de till att istället kännas manipulativt överlagda. Att en rätts- eller föreläsningssal ställer sig upp och applåderar den käcka juridikstudenten är en sak, att hela senaten ställer sig upp och gör detsamma en annan. Vi vet redan att ingen tar Elle på allvar och att bara se det en gång till blir inte särskilt underhållande.

Dels fungerar inte försöken att förlita sig i betydligt högre utsträckning på Elles sorority-förening, Delta Nu. Det som blev en rolig detalj i första filmen utvecklas nu till att bli fullkomligt osannolikt med cheerleading-uppträdanden i kongressen och systerskapshälsningar med den suraste av alla senatorer.

I originalet låg den lilla allvarliga poäng som filmen ändå försökte göra i genusperspektivet, vilket dessutom i den här genren gjordes förhållandevis subtilt. Kompiskänslan som utvecklades mellan Elle och Selma Blairs torra Vivian gav filmen ett hjärta. Gänget som man samlar runt Elle i uppföljaren lyckas inte alls anamma samma relation till vår protagonist. Försöken att säga något om homosexualiet funkar inte alls på samma sätt som genusperspektivet, kanske för att man i Red, White & Blonde samtidigt vill göra det hela lite tokroligt genom att framställa två jyckar som ett gaypar.

Summa summarum ett original som fortfarande försvarar sin (och Reese Witherspoons) plats i må bra-komedins hall of fame men en uppföljare som man gör bäst i att glömma bort.

Legally Blonde (2001)

Legally Blonde 2: Red, White & Blonde (2003)

Annonser