doctor-sleepStephen King lämnade Danny och Wendy Torrence i vild flykt nedför de snöiga Coloradobergen undan det rovgiriga Overlook-hotellet. Slutet gott, allting gott? Nä, knappast… Wendy gör sitt bästa för att ge Danny en så normal uppväxt som möjligt men det är inte så lätt med tanke på Dannys speciella gåvor. Inte ens när hon har hjälp av gamle Dick Halloran som ändå kan berätta för Danny hur han kan stänga in sina demoner (som gamla mrs Massey från rum 217) i sitt huvud.

Danny lovar sig själv att aldrig ramla i samma fälla som sin far men i vuxen ålder har han inte bara problem med humöret utan också med spriten. Räddningen blir ankomsten till den lilla staden Frazier där han efter en period börjar jobba på ett vårdhem där hans särskilda talang för att guida de sjuka på deras sista färd ger honom smeknamnet Dr Sleep.

Samtidigt i en helt annan del av landet växer flickan Abra Stone upp, en flicka med samma gåvor som Danny, bara om möjligt ännu starkare. Hon blir det hett efterlängtade målet för gruppen som kallar sig för The True Knot och som överlever på att konsumera barn som Abra. Samtidigt som de siktar in sig på henne som sitt nästa offer får även hon upp ögonen för vad de håller på med och svär att de aldrig mer ska kunna skada andra barn.

Föregångaren The Shining må kanske inte vara riktigt toppklass från Stephen King men eftersom jag läste den och Doctor Sleep mer eller mindre back-to-back inser jag att saknar den råa styrkan från den första boken. Det är väl inte längre någon större hemlighet att King skrev den som ett försök till självterapi men det gav den också en känsla som helt saknas i uppföljaren. Det sägs att när Fan blir gammal blir han religiös. När King blivit gammal har han snarare blivit solid och lite småtrist och ingen sörjer det mer än jag. Om The Shining skrevs med magen är Doctor Sleep skriven med hjärnan – det mesta är kompetent men samtidigt lite för utslätat och lättsmält för att lämna något riktigt avtryck efter sig, Doctor Sleep saknar en genuin själ.

Kanske handlar det om att den finkänsliga psykologin omvandlats till ett slags påklistrat och torftigt 12-stegs-självhjälpsprogram (givetvis har Danny demoner som måste bekämpas vilka inte har det minsta med Overlook att göra) där tomrummet inte heller fyllts med någon historia av rang. ”Påklistrad” är också ett ord som med fördel kan användas för en vändning som förvisso är lite överraskande men som luktar mer såpopera än Stephen King. Författaren är också lite väl förtjust i att använda förebådande ordvändningar (typ ”då visste hon inte att…”) vilka inte skapar någon spänning utan bara irritation hos mig som läsare och en känsla av att King inte tordats lita på fångstpotentialen i sin egen berättelse.

Nej, det här försöket till uppföljare föll inte alls väl ut enligt min mening. Visst är King fortfarande en duktig skribent men här hade han varken hjärtat eller magen med sig vad mig anbelangar.

star_full 2star_full 2

Eminenta bloggkollegan Filmitch läste redan Doctor Sleep för nästan tre år sedan.

Annonser