Musikalvecka: Cannibal! The Musical (1993)

alt. titel: Alferd Packer: The Musical

Om man nu ändå ska sumpa en kurs i filmhistoria, finns det någon bättre anledning till det än att man håller på att spela in en egen film?

I det tidiga 90-talet var det ett glatt gäng som gick en sådan kurs vid University of Colorado i Boulder. Särskilt var det två grabbar vid namn Trey och Matt som klickade och efter att ha gjort en handfull kortfilmer tillsammans var de redo att ge sig på något lite mer ambitiöst.

Trey hade länge varit fascinerad av historien runt Alferd Packer, en man som i slutet av 1800-talet blev anklagad för att ha dödat och käkat upp fem kamrater under en tuff vinterresa i Coloradobergen. En sådan historia är förstås som klippt och skuren för det käcka musikalformatet, i alla fall om man heter Trey Parker och Matt Stone.

Trailern till Alferd Packer: The Musical blev en superhit bland universitetsstudenterna och grabbarna övertalades att försöka göra riktig film av det hela. 125 000 dollar, ett kompisgäng och ett spring break senare fanns det faktiskt en färdig film. Men var skulle den visas upp för fler än deras studentkompisar? Sundance tackade för sig men det spelade ingen roll – grabbarna hyrde en egen lokal och visade filmen ändå under festivalen. Cojones i den storleken brukar löna sig och MTV gjorde också ett kort inslag om de företagsamma filmarna.

Troma Entertainment köpte titeln 1996, vilket var ett smart drag. 1997 såg nämligen en liten serie vid namn South Park dagens ljus och Cannibal! har med tiden blivit Tromas bäst säljande titel någonsin tack vare Trey och Matts allt större fanbase som inte kan få nog av deras anarkistiska humor.

Filmens historia är inte särdeles komplicerad: Alferd Packer hotas av både rättegång och hängning för sina köttsliga brott uppe i bergen. Han fördriver tiden i fängelset genom att berätta sin bistra historia för journalisten Polly Pry.

Packer skulle leda ett gäng guldgrävare från Utah till Colorado där det skulle finnas guld i massor. På vägen försvinner dock hans älskade häst Liane (Treys flickvän med samma namn hade gjort slut precis innan filmen så det är kanske inte så förvånande att kusen visar sig vara en otrogen subba som låter sig bli riden av vem hon än stöter på) och i sökandet efter henne går gruppen hjälplöst vilse. Till slut finns det bara en lösning på den hotande döden i de vintriga bergsmassiven.

När South Park är bra är det en av de bästa humorserier jag vet. Även i sina sämre stunder måste det erkännas att Trey Parker och Matt Stone sällan låter någon komma undan deras hånande pekfingrar – alla får sig förr eller senare en släng av humorsleven.

Men tittar man på killarnas produktion innan serien är det uppenbart att de hade en rejäl lärperiod innan de hittade rätt ton och koncept med sin animerade småstad. Cannibal! är sannerligen inget mästerverk. På det stora hela lyfter filmen sig sällan över en studentikos spexnivå och jag känner mig tveksam om den fått en sådan spridning utan dragningskraften från South Park.

Men bara det faktum att Trey Parker skrivit ett antal låtar som dessutom inte alls är dumma i sig själva lägger det hela på en något högre ambitionsnivå. Detsamma gäller det ivriga användandet av praktiska makeup-effekter. Mot slutet skulle man nästan kunna missta Cannibal! för en glad amatörskräckkomedi med en uppsjö av skarpa vapen som kan stickas i diverse kroppsdelar.

Cannibal! är ingen omistlig del av vare sig musikalhistorien eller Parker och Stones filmografi men tillhandahåller en stunds mild underhållning. Gillar man charmglada och tidiga filmprojekt passar den som hand i handske.

Idag har Filmitch besökt en helt annan tid och plats än de snöiga Coloradobergen.