Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.

Ett av de mest kända (det mest kända?) avsnitten i seriens historia är nämligen ett musikalavsnitt: Once More, with Feeling (avsnitt 7 i säsong 6). Jag tyckte att det kunde försvara sin plats i veckan trots att vi längdmässigt snackar blott 50 minutrar. Dagen till ära bjuder jag också på Spotify-länkar till de aktuella sångerna.

Behöver jag säga att spoilerkänsliga personer bör återkomma imorgon när jag skriver om något helt annat?

Att formulera ett avsnitt i en serie som en musikal händer lite nu och då men då blir resultatet allt som oftast en ”vanligt” avsnitt med undantag att det sjungs och dansas mer eller mindre. Vad som gör Once More… ovanligt (jag känner mig inte tillräckligt hemma på serier för att våga klämma i med ”unikt”) är att Whedon (som regisserade och skrev avsnittet, inklusive låttexter och den mesta av musiken) både leker med och utnyttjar genren för att kunna berätta sin historia på ett annat sätt.

Musikaliskt och koreografiskt (Alan Shankman stod för den biten) åkallar de olika numren såväl klassiska musikaler som West Side Story och Disneyfilmer liksom Ira Gershwin samt välkända musikalartister av typen Ginger Rogers och Fred Astaire.

Men att låna inspiration från andra källor kan alla göra, även om de inte alltid lyckas sätta samman slutresultatet lika bra som Whedon. Vad som gör Once More… speciellt är att rollfigurerna allt eftersom inser att de faktiskt befinner sig i en musikalvärld med allt vad det innebär av spontandans, jazzhands och en olycklig faiblesse att sjunga ut sina innersta känslor.

De som är välbekanta med Buffy-världen blir inte särskilt förvånade över avslöjandet att det är en demon som förhäxat hela staden Sunnydale, vilket får dess invånare att brista ut i sång i tid och otid. Det är lite som standardförklaringen enligt The Simpsons till allt som händer i Xena-serien: “A wizard did it…”.

Men till en början förstår våra huvudpersoner inte riktigt vad som pågår. Tittarna får följa med Buffy när hon patrullerar kyrkogården om natten samtidigt som hon sjunger om att livet känns tomt och innehållslöst (”Going through the motions”). Detta har varit ett bärande tema under säsongen hittills och vi accepterar därför att detta ska utkristallisera sig till ett ”vanligt” musikalavsnitt där handlingen sjungs fram.

Men dagen efter träffas det vanliga Buffy-gänget och frågar varandra lite trevande om det var någon annan som också sjöng sig igenom kvällen? Drivkraften att sjunga kommer alltså lika mycket som en överraskning för dem som för oss.

Förutom försöken att ta reda på vad det är som orsakar förändringen i Sunnydale (vilken bland annat leder till att en överlycklig kemtvättskund och ett antal slumpmässiga fotgängare gör ett litet nummer på temat ”They got…the mustard out!”) fortsätter avsnittet främst att utveckla några av de teman som säsongen hittills laborerat med. Grejen är att två av dem ges en rejäl push framåt genom den tidigare nämnda musikaltendensen att uttrycka sina innersta känslor i sång.

Ingen utom de själva lär ha missat att Xander och Anya hyser tvivel inför sitt stundande bröllop. I Fred-and-Ginger-numret (komplett med varsin käck satin-sov-outfit) ”I’ll never tell” tvingas de höra på hur de både öppet klagar på varandras ögon, matvanor och snarkningar samt uttrycker sin osäkerhet inför det framtida samlivet.

Buffy har i sin tur under säsongens gång blivit allt mer deprimerad och tillbakadragen från kompisgänget. I det avslutande numret ”Something to sing about” ges hon möjlighet att berätta orsaken till det. Det är ett avslöjande som rör om rejält i relationsgrytan och som kommer att få återverkningar genom resten av säsongen.

De som blivit vana vid seriens tidigare förhållandevis tonårskyska inställning till sex kan också fröjdas över ett antal synnerligen suggestiva textrader. Xander får i ”I’ll never tell” sjunga om hur han sjunker in i Anyas ”tight…embrace”. Men priset i den här klassen tas utan tvekan av Tara som i den kärleksfyllda ”Under your spell” får berätta hur hon reagerar inför sin älskade Willow ”I can feel you inside/I’m under your spell/Surging like the sea/Brought to you so helplessly/I break with every swell/Lost in ecstasy/Spread beneath my Willow tree”.

För egen del är inte alla låtarna fullpoängare men ett antal lyssningar på soundtracket senare och jag kan i alla fall uppskatta dem alla för deras lyckade funktion i avsnittet och seriens händelseutveckling. Avsnittet innehåller dessutom ett par små komiska pärlor som bara kan platsa i en musikal. VSB: de dansande vampyrerna i ”Going through the motions”.

Vad kan Filmitch ha hittat på idag då?

***

För de som är extra Buffy-intresserade följer här en lista på avsnittets huvudsakliga låtar i stigande gilla-ordning.

Standing” (Giles)
Under Your Spell” (Tara)
Where Do We Go from Here?” (Dawn/Buffy/Spike/Giles/Tara/Xander/Anya)
Rest in Peace” (Spike)
What You Feel” (Sweet/Dawn)
I’ve Got a Theory/Bunnies/If We’re Together” (Giles/Willow/Xander/Anya/Tara/Buffy)
Something to Sing About” (Buffy/Spike)
I’ll Never Tell” (Anya/Xander)
Walk Through the Fire” (Buffy/Spike/Sweet/Giles/Xander/Anya/Tara/Willow)
Overture/Going Through the Motions” (Buffy)

Annonser