Well, hello, Dolly/It’s so nice to have you back where you belong

Men var hör då Mrs. Dolly Levi hemma? Tja, i början är det åtminstone helt klart att den pigga änkan hör hemma i New York där hon känner halva staden och erbjuder sina tjänster till hela världen. Främst är hon proffs-matchmaker men står till tjänst med i princip vad som helst folk kan behöva hjälp med (”If you want your ego bolstered, muscles toned, or chair upholstered/Just leave everything to me”).

Just den här dagen är hon dock på väg till förstaden Yonkers där hon försöker hitta en fru till halvmiljonären och butiksägaren Horace Vandergelder. Det den buttre Vandergelder inte känner till är att Dolly redan hittat en fru till honom och det är hon själv. Själv drömmer han om en ”dainty woman, a fragile woman” som dock inte ska vara mer dainty och fragile än att hon kan hushålla åt honom samtidigt som hon mockar ur stallet. Vi kan väl konstatera att Horace Vandergelder inte är någon stor kännare av kvinnosläktet.

Detta har han gemensamt med sina hunsade biträden, Cornelius och Barnaby. Ingen av dem har någonsin kysst en kvinna men Cornelius bestämmer att nu det är dags att passa på medan deras arbetsgivare tar en tur till New York. När katten är i storstaden passar råttorna på att följa efter. Bistådda av Dolly förstås som ser till att använda dem för sina egna syften. Eftersom hon är en kvinna med hög simultankapacitet lovar hon dessutom att hjälpa Vandergelders niece Ermengarde att få sin farbrors tillstånd att gifta sig med konstnären Ambrose.

Ja, söte Jesus, var skulle musikalgenren befinna sig utan den där kärleken? Rejält decimerad, det är då helt klart. Hello, Dolly! bjuder inte på mycket i form av substans, kärlekens irrvägar behandlas minst sagt lättvindigt och några konsekvenser av femöresvändningar märks aldrig av. Trots det blev jag rejält underhållen av Barbra Streisand och Walter Matthau, bistådd av övriga inblandade.

Hello, Dolly! hade varit i en enormt framgångsrik Broadwaysäck innan den hamnade i Hollywoodpåsen och uppfördes oavbrutet mellan 1964 och 1970. För regin av denna filmatisering står ingen mindre än Gene Kelly och även om koreografen Michael Kidd ska ha kommit på kant med honom är det inget som i alla fall jag märker av.

Hello, Dolly! har rejält med härligt atletiska massdansnummer som påminner om både Kellys egna klassiska 40-talsmusikaler och senare exempel som Mary Poppins. Stämningsmässigt skulle jag också säga att jag kan se likheter mellan Mary Poppins och Hello, Dolly! Båda musikalerna innehåller en stark och förhållandevis självständig kvinnlig huvudperson, en huvudperson som både Julie Andrews och Barbra Streisand porträtterar med den äran. Filmerna förmedlar också en skimrande overklighetsstämning, nästan som en saga, med sina nostalgiskt skildrade storstäder (London och New York). De utspelar sig under en oskyldigare tid när man obekymrat kunde titulera en man som “the gayest in New York” utan till synes obehaglig dubbeltydighet.

Hello, Dolly! bjuder på ett överflöd av extravaganta kulisser och interiörer där särskilt scenerna från lyxrestaurangen Harmonica Gardens får det att kännas som om hela filmen är insvept i röd sammet. Detsamma gäller de påkostade kostymerna där det blir extra roligt att notera att kostymören Irene Sharaff också arbetade med West Side Story som ju snarare bjöd på jeans och gympadojor.

Hello, Dolly! är en film av den kalibern där man gör bäst i att inte fundera allt för mycket på att Dolly egentligen ska vara medelålders men där filmen ändå parat ihop den 27-åriga Barbra med den 49-årige Walter (men så ska de inte ha kommit särskilt bra överens heller). Inte heller bör man ägna någon tankeverksamhet åt att filmen rätt länge gör klart att Dolly uppenbarligen ”belongs” i New Yorks myllrande gatuliv men sedan utan diskussion nöjer sig med att bli Horace Vandergelders respektabla fru i Yonkers.

Nej, detta är en stunds lättsam eskapism, ren underhållning och det passade mig som hand i handske just den här lördagseftermiddagen. Jag blev påmind om att Barbra Streisand inte bara är en fantastisk sångerska utan att hon också kunde vara otroligt snygg samt att Walter Matthau inte alltid sett ut som en bit tillknycklad aluminiumfolie i nyllet.

Idag är jag lika nyfiken som ni på vad Filmitch har hittat på. En skämskuddemusikal?

Annonser