I, Daniel Blake (2016)

Vid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.

William Blake är mannen bakom de berömda raderna ”To see a world in a grain of sand/and a heaven in a wild flower”. Det är inte så förvånande att han, i sann romantisk anda, framhöll betydelsen av att se det stora i det lilla, att inte bara beröra ytan utan försöka tänka bortom det rent reella. Det finns värden i livet som kan gömmas i till synes oansenliga ting.

På samma sätt ser Daniel Blake värdet i enskilda människor och tycks sträva efter att möta var och en på deras olika villkor. Han ser i Katie Morgan varken en bidragssnyltare eller en slampa som skaffat barn i tidigt ålder med två olika män, utan en kvinna som är beredd att gå på glödande kol för sina ungar och som mot alla odds när en dröm om att kunna börja plugga.

William Blake målade också flera tavlor där de mest kända i film- och skräckkretsar torde vara serien ”The Great Red Dragon”. Men han har också skapat ”The Ancient of Days” som visar hur den gudalike Urizen böjer sig över en svart avgrund. Det bilden tolkas vanligtvis som en del i en skapelseberättelse, men det går lika bra att se strålarna som springer från Urizens händer i form av bestraffande blixtar.

Daniel Blake har som sagt haft en svår hjärtinfarkt. Hans hjärta är ännu inte tillräckligt starkt för att gå tillbaka till den enda jobb han någonsin haft i hela sitt liv. Samtidigt bedömer det brittiska socialförsäkringssystemet att eftersom Daniel utan problem kan ta på sig en hatt på egen hand, gå 50 meter utan hjälp och inte från gång till annan förlorar kontrollen över sina tarmtömningar bör han också vara i tillräckligt god form för att jobba. Adjöss sjukpenning, hej arbetsförmedling och en allt mer förnedrande resa genom obegripliga regler och byråkrati. Det är inte svårt att se hela bidragsapparaten som specifikt designad att, likt en vred gud, mala människor till stoft.

Regissör Ken Loach och manusförfattare Paul Laverty sparar i alla fall inte på krutet när de i I, Daniel Blake beskriver ett samhälle som verkar nära kollaps i sin oförmåga att tillvarata sitt mänskliga kapital. I början av filmen framstår Daniel som vid rätt gott mod, han har överlevt sin infarkt och är sugen på att bli tillräckligt frisk för att kunna börja jobba igen. Efter att ha stångat pannan blodig mot stela tjänstemän och ett oflexibelt bidragssystem förlorar han bit för bit både värdighet och självrespekt.

Både Daniel Blake och hans parallella olyckssyster Katie är medborgare som vill göra rätt för sig, de strävar efter att uppfylla sin del av det samhälleliga kontraktet och inte ligga någon till last. Men vad spelar det för roll när de befinner sig insnärjd i ett system som tycks nästan oanständigt ivrigt att så snabbt som möjligt göra sig av med barlast i form av människor som inte hantera en dator eller kommer tio minuter för sent till viktiga myndighetsmöten? Det framstår med all önskvärd tydlighet att samhällskontraktet mer eller mindre sagts upp av den ena parten och den parten är inte individer som Daniel och Katie. Av den tillit och respekt som måste finnas för att ett sådant kontrakt ska fungera finns platt intet kvar.

Filmen är som sagt inte särskilt subtil, den gör det lätt för tittaren att ställa sig på den lille mannens sida men jag tycker att den på det hela taget funkar. Jag köper Daniels godhet och Katies kärlek till sina barn med hull och hår. I det fallet skadar det förstås inte att både Dave Johns (till vardags ståuppkomiker!) Hayley Squires gör fantastiskt trovärdiga prestationer. I, Daniel Blake innehåller dessutom ett antal större eller mindre scener som borrar sig in i till och med mitt stenhjärta i sin värjeprecisa desperation och hjälplöshet.

I, Daniel Blake är ingen film man ser för att må bättre men det är inte alltid livet kan handla om att må bra. Det kan ha sitt värde, det också.

Så vad tyckte de andra filmspanarna om Daniel och Katies byråkratihelvete?
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Har du inte sett den?